Varför händer saker? Vi vill att det ska finnas en mening. En plan. En balans. En rättvis ordning.
De goda ska belönas. De onda ska straffas. Om inte i detta livet så efter.
Helst vill vi se det genast.
Vi har svårt att acceptera plågor som vi inte förtjänar. Varför? säger vi. Varför just jag? Varför just nu?
En del menar att vi inte får mer än vi orkar bära. Att det faktiskt finns någon slags balans eller plan. Jag vet inte riktigt hur vi då ska förklara de höga siffrorna i självmordsstatistiken. Varje siffra där bär tyngden av en människa som fick mer än hon mäktade bära.
I vintras drabbades flera av mina nära medmänniskor av tunga eller svåra saker, och jag var tyngd av oro.
Det är ju typisk, tänkte jag. Att allting ska hända på en gång.
Men om man älskar, om det finns människor man bryr sig om, så kommer det obönhörligen att innebära att man då och då har anledning att oroa sig för någon.
Ska det aldrig bli bra? kan man också tänka. Alltid är det något. Kan det inte vara bra och färdigt med alla problem nån gång? Fast det är ju bra. Det är ju bättre än allt på en gång. Eller?
Vilken tur, tänkte jag mitt i den där perioden i vintras. Att inte allt detta hände när jag var sjuk. Det hade ju varit väl mycket.
Sedan insåg jag att det kanske var precis lika mycket då, men att alla skyddade mig från det. Jag hade ju faktiskt bett dem om det. Medveten om mina begränsningar och överväldigad av min egen situation, bad jag om det skyddet.
Då var det jag som ingav oro i stället.
Det kanske är något jag borde be om förlåtelse för? Att jag gjorde människor oroliga och bekymrade.
Antingen är det allt på en gång. Då är det för mycket.
Eller också bres det ut så att det är ett bekymmer i taget. Då är det: alltid ska det vara något.
Den balans vi önskar finns inte. Går det, så kan vi ändå vara tillfreds med tillvaron. Acceptera att det inte finns varken rim eller reson, att det inte finns en plan, att det inte finns någon rättvisa. Saker bara händer, goda och dåliga.
Det kan bli för mycket av det senare.
Vi kan bara hoppas och be att det inte gör det. Att vi mäktar med det som händer. Att det goda ska överväga.
För om än mörkret finns, så finns också ljuset. De goda stunderna, dagarna, åren. För de flesta av oss.
Och det jag ber om är detta. Att du aldrig, aldrig ska vara ensam. Att i glädje och sorg finns det alltid, alltid en närvaro. Stegen intill dina. Att du icke är alena.Som i barnbönen. Lyckan kommer, lyckan går. Du förbliver Fader vår.
0 kommentar(er)
