Bild: från laudes, morgonbönen. Har fått veta att det inte alls är en gonggong som står mitt på altaret. Det är Hostian.
Efter retreaten var jag en smula omskakad. Visst, allting hände i min egen föreställning, men det hade ju varit så övertygande och det berörde mig så djupt. Jag kände mig riktigt uppskakad. Och hur skämmigt är detta i vårt upplysta sekulära land? Möta Jesus. Hade jag tappat förstånd och förnuft?
Arbetet efter lilla mammas bortgång var inte avslutat. Mina systrar drog största lasset, men det var mycket ändå. När julen stod för dörren var jag rejält trött. En hel termin hade passerat. Jag hade inte tränat och artrosen i höften kändes mer och mer.
Något som jag inte slarvade med så som med träningen var torsdagskvällarna efter jobbet i Rögle. Dit fortsatte jag att komma varje gång. Den tysta bönen innan vespern, är lika viktig för mig som själva Vespern, ofta blir det mässa också, men det går bra utan med, tycker jag.
Älskade maken tyckte inte alls att jag var fånig med min Jesus-upplevelse. Jag var inne på att börja gå oftare till mässan om söndagarna och han ville gärna följa med. Jag vet inte om det har samma betydelse för honom, som för mig, eller om han bara är snäll. Men sedan dess går vi allt oftare dit om Söndagarna.
Hur mycket betyder det för mig att inte kunna ta emot kommunionen?
Först, när Jesus-upplevelsen var färsk, kändes det ganska viktigt. Jag ville gå färdigt kursen för icke-katoliker och sedan konvertera. I avsikt att göra detta skrev jag till kyrkoherden i Lund.
Frågan är ju inte enkel. Den katolska kyrkan har problem med frånskilda och omgifta. Med sådana som mig, med andra ord. Kursen var och är mycket bra, men mera personliga tankegångar behövde och behöver jag stöta och blöta med en präst.
Först efter jul har jag fått kontakt med en präst att samtala med.
Nu, när jag har lite distans till Jesus-upplevelsen, börjar jag tvivla igen.
Tvivlar på Guds existens. Tvivlar på institutionen katolska kyrkan. Bland annat de där reglerna kring äktenskap är mycket moraliskt tveksamma.
Kursen är inne på andra terminen och ska fortgå i ytterligare två, så jag har ju tid på mig. Är jag kristen? Ska jag/kan jag bli katolik?
Bönen, som vi behandlar den här terminen på kursen, är central och viktig för mig. Är det för att jag är kristen? Tror jag på det jag säger när jag ber? Varför är det så viktigt för mig att be?
Är det bara för att det fungerar som mindfulness och ger lugn och samling?
Går jag på Vesper och tyst tillbedjan och mässa bara som en mysgrej?
En gång har jag träffat en klok präst för samtal, vi har bokat en tid för mer och jag ska fortsätta med de samtalen.
Det där sättet att använda fantasin har jag försökt med flera gånger, och visst kan jag föreställa mig saker, men den där känslan efteråt, känslan av att det kanske, kanske var lite mer än bara min egen fantasi, den upplevde jag egentligen bara den gången.
Var min upplevelse en äkta kontakt? Vad ska jag tro?
Och vad innebär det att Jesus säger "Följ mig". Ska jag börja med volontärarbete? När i all sin dar ska jag hinna med det? Eller betyder det bara att jag ska inse att jag är och ska vara kristen?
Nå, första steget är att bita huvudet av skammen och stå för vad jag tänker, inte fega ut och inte våga blogga om det. Jag tror mig fortfarande vara en förståndig och förnuftig människa. Jag har strävat så efter nåden, och när jag väl fick den var det genant och penibelt. Jag blev glad också, men vågade liksom inte stå för det.
Fortfarande vet jag inte riktigt om jag kan tro på det.
0 kommentar(er)
