Det går många dagar. Jag skriver ingenting. Jo, inuti huvudet skriver jag, men där kan ingen läsa. Livet är en kontinuerlig berättelse och jag berättar den ofta för mig själv. Det var ju det bloggar var innan, dagboksanteckningar som man delade med sig av. Sedan blev det influensers. Jag tror inte jag vill influera någon, mer dela. Dela tankar och upplevelser i livet. De flesta upplevelser är triviala, små retligheter, små glädjestunder. Livet har lärt mig att det är det som är lycka. När det blir stort och betydelsefullt är det ofta fara å färde, olycka på gång. Det goda livet är det lilla livet.
I det lilla livet har jag råkat ut för en sådan där retlighet. Vi skulle på semester. Två veckor köpta, all inclusive, sol och värme. Så underbart efter den långa vintern och vårens oavbrutna rad av förkylningar.
På Kastrup blir vi stoppade när vi ska checka in. Mitt pass går ut strax efter hemkomsten. Det går inte an. Passet måste ha flera månaders marginal om man ska ut ur EU.
Det är lördag eftermiddag, polisen har stängt till måndag morgon och hur ska vi snabbt få tag i nya flygbiljetter ner? Mitt sinne för proportioner, som en gång var relaterat till huruvida något innebar livsfara eller ej, har normaliserats. Jag blir väldigt upprörd! Jätteledsen!
Måndag morgon klockan åtta får jag ett nytt tillfälligt pass. Det ser urlöjligt ut. Barbierosa. Dottern och äldste sonen hjälper till att fixa en billig direktbiljett som kommer att ta oss fram under tisdagen.
Väl på plats inser jag att vi har bara förlorat två och en halv dagar av fjorton. Det är en massa dagar kvar!
Nu sitter jag här, mitt i semestern, klockan är inte tio ännu och det är trettioen grader i skuggan. Häromdagen var temperaturen uppe i trettiosex på eftermiddagen. Det är som att leva i någon slags Downton Abbey serie, fast varmt. Havet är ljummet. Maten är fantastisk, det är buffé och de har små skyltar framför rätterna med deklaration av allergener. Jag kan hitta mat som jag tål hur lätt som helst. Vi dricker kallt vitt vin, ligger i skuggan, läser lättsamma romaner, vandrar bland antika ruiner, flyter omkring i den turkosblå poolen eller det salta varma havet. Det känns otroligt lyxigt, folk städar, serverar och fixar åt en. Jag blir brun av korta stunder i solen. Jag fryser aldrig. Förkylningarna är bortflugna. Jag tränar lite i gymet, simmar lite, joggar lite. Höften gör mindre och mindre ont.
Det är en dröm. Det är inte äventyrligt och spännande. Det är bara avkopplande och oerhört välgörande. Inga stora händelser, inga fantastiska livsomvälvande upplevelser, bara en jämn ström av måltider, bad, vila och skönhet. För det är vackert. Det är grönt medelhav, berg i fjärran, buskar med färgstarka blommor, stenlagd strandpromenad, vit sand och blå himmel.
Det fanns en tid då jag nästan föraktade den här sortens semester. En tid då jag önskade tankeväckande och intressanta upplevelser. Sedan kom livet i kapp mig. Om det är något jag lärt mig av att ha haft cancer är det att ju mindre spännande desto bättre.
För mig räcker livets egna äventyr, jag söker bara lugnet och friden numera. En charter till värmen är perfekt! Här vilar jag sinnet, här mår kroppen bra, mina cellgiftskadade fötter är så varma att jag inte behöver strumpor för att hindra dem från att bli stumma klumpar. Konstigt nog blir de inte heller brännande under natten som hemma, de är lagom, både dag och natt. Tarmarna bråkar lite ibland, det går inte att undvika, men en fis på tvären får jag ju faktiskt stå ut med emellanåt.
Jag ser en kvinna bland mina medturister med påmålade ögonbryn och en sjal som är för platt för att där ska finnas hår under. Så klok hon är. En resa att hämta kraft ur mitt i det svåra.
Jag tappade aldrig håret, vi med tarmcancer gör oftast inte det, cellgifterna vi får skadar nerverna i stället, ibland stannar skadorna kvar i fötterna och till och med i händerna för en del. Ett lågt pris för livet.
Livet är stort när det är litet.
0 kommentar(er)
