Lilla mamma var bara för några år sedan på yngsta barnbarnets studentfest. Delvis är hon skymd på bilden av äldsta barnbarnsbarnet.
Sedan ett år är det hela mycket tristare. Hon ligger till sängs tjugofyra timmar om dygnet. Infektionerna avlöser varandra. Hon vägrar ens försöka stiga upp.
Varje fredag kör jag hem till henne och träffas en stund, ringer en av mina systrar och berättar vad som finns i kylen. Hon kör och handlar och ställer sedan in varorna.
Hemtjänsten är där många gånger om dagen. Då och då blir det sjukhus.
Nu har jag haft en månads semester och tog också semester från lilla mamma. Ja, för så sorgligt är det, jag behövde vila från de tunga känslor som alltid följer på besöket. Det ger dåligt samvete, men måste erkännas.
Så är semestern över, igår var jag där. Gruvade mig för det om sanningen ska fram. Så jag tänkte att på vägen hem kör jag in om Rögle kloster och ser till att vara där i tid för tystnaden och vespern.
På vägen omprövades dock detta beslut. Väl där i bilen kände jag att det som behövdes var en drink och Från Lark Rise till Candlefort, en snäll tv-serie som ger mig lugn.
Rögle fick inget besök. Det blev vitt vin och tv i stället.
Det är viktigt att ge själen vad den behöver. Bön har sin tid, och tröstande underhållning har sin. Inget är bättre än något annat. Vi måste finna egna vägar hela tiden. För någon är det kanske en joggingrunda.
Alla vägar har samma värde, så länge de inte är direkt destruktiva förstås, fast då är de inte vägar utan missuppfattningar.
Det gäller att hitta sin väg. I ögonblicket.
0 kommentar(er)
