Blir installerad. Syster Katarina visar mig tillrätta. Min mat får precis plats i kyl och frysfack. Sängen är bäddad. Tack älskade make för att du tvingade mig ta med en extra madrass, sängen är faktiskt ganska hård. Bra att jag tog med vetevärmepåsen också. Märker när jag kommit till ro att här är lite kyligt.
Jag har vacker utsikt och bor ovanför biblioteket, alldeles invid kapellet. Det är strax dags för tyst bön och vesper.
När jag kommer tillbaka till mitt rum, efter vesper och kvällsmat, kryper jag ner i sängen. Först ligger jag ovanpå men kan inte sluta att frysa så till sist kryper jag under täcket med kläder på, tröja och raggsockor. Har tagit med en bibel, den har jag ju aldrig läst egentligen.
Av någon anledning börjar jag med Jobs bok. Den visar sig vara vacker, djupt mänsklig och underligt tilltalande.
När jag märker hur ögonen faller samman tillåter jag mig att ligga där och halvsova.
En djup känsla av lycka infinner sig. Den liknar morgonkänslan jag ibland har i bilen på väg till jobbet. Känslan av att allt är väl. Jag är mätt, varm och torr. Jag tänker med stor tacksamhet på mitt liv, på älskade maken som väntar därhemma, på min övervunna cancer, på allt som är väl nu i mitt liv. Allt svårt som är överståndet.
Klockan är inte ens åtta på kvällen men jag somnar nästan och inser hur trött jag varit, hur in i märgen trött, hur välbehövlig den här vilan är.
Sedan är det dags för den sista ritualen för dagen i kapellet. Kompletorium.
Det är en lika vacker och stämningsfull ritual som vespern, med sång och bön. Finner att jag sitter småleende på den hårda träbänken.
Går så till sängs på riktigt.
Dag 1
Morgonen inleds klockan tjugo i sju med fyrtiofem minuters gemensam tystnad. Kalla det inre bön, kontemplation, meditation, vi sitter tillsammans. Ibland knäfaller någon. Ljusen brinner, utanför fönstren ljusnar sakta gryningen. En spröd gonggong ljuder som signal för att avsluta.
Så sjunger och läser vi laudes, systrarna har lagt fram häften där det mesta står och jag kan följa med ganska väl, texterna har ofta noter och mycket enkla traditionella sakrala melodier.
Vid frukosten kommer jag ihåg att sätta mig vid ett bord som har en liten skylt där det står tystnad, igår glömde jag det. Ännu så länge känns det inte det minsta svårt eller tråkigt.
Jag har klätt mig i träningskläder från början och ger mig iväg ut för att jogga direkt efter frukost.
Frosten gnistrar i gräset, solen värmer från en klarblå himmel. Ja, det är vackert. Kommer inte på den smartaste vägen och trampar ner i ett stycke sankmark. Bryter min tystnad och svär högt. Nåja, nu vet jag vart jag inte ska nästa gång.
Klockan är tio innan jag är omklädd och färdig för dagen. Det gör ingenting. Jag har inga plikter.
Vid middagsbönen ber vi rosenkransen gemensamt och sedan hålls sext med sång och läsning.
Efter maten funderar jag på om det möjligen känns lite ensamt och tråkigt, har avslutat Jobs bok och börjat på Ordspråksboken. Den är full med taskiga saker om kvinnor. Att texterna i Bibeln skrevs i en tid och kultur av stort kvinnoförakt går knappast att bortse ifrån, det får ses i sin kontext.
Nu är det "ledigt" i nästan fyra timmar. Vädret är fullkomligt strålande och jag borde kanske gå ut, men lägger mig i stället bekvämt med tjock filt och lite mera läsning. Bestämmer att det inte alls är tråkigt utan bara väldigt skönt.
I den tysta bönen före vespern känner jag ett svagt hopp om att något slags tro ändå skulle vara möjlig för mig.
Nu har jag varit här ett helt dygn och alla tideböner kommer att upprepas de andra dagarna.
Hur min upplevelse fortsätter vet jag inte ännu.
Just nu tror jag det är frid jag känner.
Dag 2
Jag vaknar kvart i sex och inser att jag har sovit oavbrutet hela natten! Det här måste vara det mest avstressande man kan göra, jag bestämmer mig för att rekommendera det till alla!
Idag hinner klockan bli kvart i elva innan jag är klädd och färdig. Efter laudes och frukost gör jag en liten skogsvandring. Letar mig fram bland snår och bäckar, går på en taggtråd som döljer sig nere i gräset, blodet rinner och jag bestämmer att dags är dags att vända om. Plåster har jag inte tänkt på att ta med mig, men det fixar sig med näsduk.
Uppfinner någon slags ersättning för styrketräningen på gymet med hjälp av träningsgummiband som jag har fått låna.
Tar en lång dusch med hårtvätt efter "styrketräningen". Kommer i ordning i mitt lilla rum. Så har jag inga fler aktiviteter för den här dagen.
Den här sysslolösheten och ensamheten känns oerhört vilsam. Jag tillbringar tiden mellan tidebönerna endast delvis med läsning. Långa stunder ligger jag och blundar, tankarna flyter omkring, jag försöker inte att tänka, försöker inte låta bli att tänka, medvetandet bara är. I går somnade jag före kompletorium. Ändå sov jag sedan hela natten. Så mycket sover jag annars bara om jag är sjuk. Är jag verkligen så här trött? Eller bevisar detta min oerhörda lättja?
Under den gemensamma tystnaden före laudes i morse anade jag något. En känsla av gemensamhet, av enhet, en aning om de andra själarna i rummet, som om vi delade ett slags medvetande. Det låter olidligt flummigt, och det var inte alls någon stor uppenbarelse eller så, bara en svag, svag aning om något. Gemensam tystnad är ett kraftfullt medel, något liknande har jag förnummit också i kväkarandakten.
Det är också i dag fullkomligt fantastiskt strålande vårväder. Efter middagen sitter jag en stund i solen, yrvakna bin surrar omkring, från skogsbrynet kommer den vaknande jordens dofter. Jag hör en hackspett långt borta, solen värmer på riktigt, Mormors glasögon och Krokus blommar med Vintergäck och Snödroppar, två flygplan tecknar sina vita spår på en osannolikt blå himmel. Det är som att allt bemödar sig maximalt för att behaga.
Förutom en bibel har jag tagit med mig "Resa i den inre verkligheten" av Thomas Merton. Läser och begrundar. I mycket är han klok. I annat har jag invändningar. Det med religion som med politik. Jag kan aldrig köpa hela paketet.
Om nu Gud är en verklighet, och det vill jag tro, vart ska jag då vända mig för att komma fram till Gud? Den kristna kyrkan? Det är ju i denna del av världen jag fötts och den ligger närmast till hands. På sätt och vis önskar jag att jag kunde bli kristen, och gärna katolik. Det finns bara så förskräckligt många hinder. Även om jag kunde tro på Gud, så har jag svårt för så mycket i själva kyrkan.
Ändå söker jag mig hit och finner ro här. Får hopp. Hopp om att Gud kan vara verklighet. Läser i Matteusevangeliet: "Be så skall ni få. Sök så skall ni finna. Bulta så skall dörren öppnas. ... För den som bultar skall dörren öppnas."
Jag är här för fem dagar och jag bultar på dörren. Dörren till Gud, men också i någon mån dörren till kyrkan. Skönheten i det katolska, kontemplationen, andligheten, den ogenerade hängivelsen för Maria Modern, det är en del av det som djupt tilltalar mitt hjärta. (Sedan är ju hennes jungfrudom en annan femma.)
Så finns ju det andra, det mycket problematiska, den auktoritära organisationen, kvinnosynen, sexualsynen, familjesynen. Jag är frånskild och omgift och tror att det var rätt och nödvändigt, har haft och anser att man ska ha sex före äktenskapet, anser att präster borde gifta sig, de liksom andra med motsatta könet eller det egna, kan inte acceptera att kvinnor inte kan prästvigas, ser abort som tragisk men ibland nödvändig och preventivmedel som absolut nödvändigt.
Jag tror att vi alla måste finna Guds vilja i våra hjärtan, ingen auktoritet kan tala om den för oss. Stötestenar, stötestenar alla.
Guds vilja är inget färdigt nedtecknat regelsystem! Men det står i bönen, ske Guds vilja såsom i himmelen så och på jorden. Så jag måste försöka utröna Guds vilja när jag är här på jorden. Och det är inte så himla enkelt. Ganska säkert borde jag ha gjort mycket mycket mer för att uppfylla Guds vilja.
Samtidigt med alla invändningar, här i det kristna katolska är själen hemma, på något märkligt vis är min själ hemma här. Jag skulle aldrig vilja eller kunna frånsvära mig kväkardomen, men jag finner just nu att jag innerligt önskar att den katolska dörren vore öppen för mig och att det vore möjligt att vara en katolsk kväkare.
Å andra sidan. Kanske är det inte nödvändigt. Jag kan vara en gäst. Jag måste inte bo i den katolska kyrkans famn, jag kan hälsa på. Nattvarden är en vacker ritual, men jag klarar mig utan den, och vill jag så är den tillgänglig i en lutersk kyrka. Det är ändå den enda jag kan ta emot av medicinska skäl, katolska kyrkan har inte glutenfria oblater vad jag vet.
Jag är en gäst här och känner mig välkomnad fast nunnorna kanske anar min ståndpunkt, den är de flesta svenskars ståndpunkt skulle jag tro, även de kristnas, förmodligen till och med en del katolikers. Det känns gott att vara här. Gott att bli emottagen.
Vilken dörr är det jag bultar på? Det känns omöjligt att det skulle vara dörren till den katolska kyrkan. Sorgligt, mycket sorgligt, men jag måste vara sann mot mitt samvete, det är bara där jag kan ana Guds röst, och den måste jag försöka höra, och göra. Men så länge jag får är jag gärna en gäst.
Jag sover och sover. Hur mycket kan jag sova egentligen? Timmarna mellan tidebönerna flyter bort i läsning, vila och sömn. Jag vet inte själv om jag vilar eller sover alla gånger. Är jag verkligen så trött?
Detta är time out på riktigt. Det är avskilt, i en egen värld. Det är ännu så länge bara skönt att inte tala med någon. Här finns heller inte direkt någon att tala med så på det viset är det enkelt. En volontär verkar bo här, hon deltar i en del arbete ser jag. En fransk präst är på besök, han bor i en annan byggnad. De håller båda avstånd och nunnorna är i sina egna delar av husen.
Jag vilar i både sinne och kropp. Tankarna snuddar vid stressfyllda ämnen, men det är lätt att släppa dem här.
Jag undrar hur jag ska kunna arbeta och leva mitt vanliga aktiva liv efter det här? Det vanliga livet skulle vara tystare. Det är så mycket stimm och väsen överallt. Den här tysta platsen är så välgörande.
Uppriktigt ber jag en bön av tacksamhet. Jag är djupt och innerligt tacksam för mitt liv och mina älskade.
Kompletorium är som en godnattsaga för vuxna. Xxx är ersatt med en harpa i kväll och vi sjunger om att få en fridfull natt. Jag tänker på kvällssagan jag brukar läsa för nästyngsta barnbarnet "Godnatt, godnatt, byggarbetsplats".
Dag 3
Vaknar lite väl tidigt efter en orolig natt. Mitt gamla vanliga problem med ideliga uppvaknanden. Dessutom en obehaglig dröm om cancer. Rädslan för sjukdom och död tränger sig på. Jag skulle inte ha något emot en snäll tv-serie nu.
De superreligiösa förutsätts inte vara rädda för döden. Samtidigt tror de egentligen inte att de ska dö, de tror att de har evigt liv och bara ska lämna jorden men fortsätta tillvaron annonstädes. Om man verkligen tror på det behöver man ju inte vara rädd.
Jag lyckas inte tro på själens eviga liv. Hur gör man för att tro på en sådan sak? Eller kanske trodde jag på det en gång, innan jag förstod döden.
Tänker att de som tror kanske inte inser på riktigt att de ska dö. Att jag kanske har en erfarenhet av dödsångest som inte de har. Eller kan det finnas människor som på djupet verkligen tror? I så fall avundas jag dem.
Hur tusan bär de sig åt? Hur gör man för att tro? Hur gör man för att inte vara rädd? Går det att finna tro även om man är rädd? Eller blir tron då bara en snuttefilt att slippa undan dödsskräcken med? Måste man tro först? Innan man har hunnit stå ansikte mot ansikte med döden? Är det för sent sedan, när minnet av dödens ansikte aldrig riktigt kan blekna bort?
Friska människor förstår inte på djupet i sin varelse att de ska dö. Innerst inne tror vi att vi är odödliga. Det är den sunda friska inställningen. Om döden verkligen står där och knackar en på axeln och man blir fullt medveten om det, då rasar oskulden. Det är sunt och riktigt att inte förstå döden, att inte riktigt tro på döden, sin egen död, andras är en annan sak. Sorgen är inte samma sak som dödsångest. Sorgen möter man oftast några gånger i livet, den är plågsam, om det är ens barn oöverkomlig, men man förstår att den man mist är död. Sin egen död däremot, är det svårt att förstå, och om man gör det skakas man i djupet av ångest och det man en gång har förstått, kan inte sedan göras oförstått.
Den tro jag en gång hade var inte stark nog. Den rasade helt när döden såg mig i ögonen. Jag kunde inte vända bort blicken, jag mötte den och min oskuld var borta. Jag förstod att jag var rädd för att dö.
Att vara här hjälper väldigt bra mot vardagsstressen. Mot hetsen, prestationskraven, bruset och oväsendet.
Men den djupare problematiken går aldrig att komma undan, den följer med vart vi än går. I mitt fall dödsskräck.
Morgonens tillbedjan och laudes känns komplicerad. Fast jag är en liten skit på jorden så mer eller mindre utmanar jag Gud. Om Gud är verklighet, så vill jag få något tecken, någon form av känsla, på nån förbannad vänster kunna tro på nånting. Alla vackra ceremonier, alla ord, är det boss och strå, är det våra rädda vidskepliga små påhitt bara?
En del människor verkar tro hur lätt som helst. Jag har försökt i mer än trettio år. Innan dess fanns det några år då jag verkligen trodde. Men det bleknade bort och spiken i kistan (blink) var när jag fick cancern, Gud var då fullkomligt tyst och borta.
Den där legenden om spåren i sanden hjälper inte.
Inte heller tanken att Gud verkade genom människorna omkring mig.
Gud själv var tyst och borta.
För att det bara är en fantasi?
Mycket passande mässar vi vid middagsbönen "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Jag ropar och klagar, men hjälpen är fjärran. Min Gud, jag ropar om dagen, utan att du svarar, och om natten, men jag får ingen ro."
Idag är det fredag. Om den här retreaten ska leda till någon form av tro för mig så börjar det bli dags.
En paus från all stress i livet utanför är värdefull i sig, det kan bli det som är behållningen. Tror att jag förlängt min joggarrunda litet också, får se hur det känns när jag och älskade maken joggar tillsammans igen, kanske dags att lägga till en bit. Vädret har varit absolut fullkomligt underbart hela veckan och en liten joggning eller vandring har jag gjort varje dag efter frukost.
Den värsta tröttheten har gått ur kroppen också. Den här eftermiddagen orkar jag gå ut ur mitt rum och sitta ett tag i biblioteket och läsa. Behöver inte sova under dagen.
Fortfarande är ensamheten och tystnaden inte direkt utmanande. Kanske är det fusk att ha Bibeln och Thomas Mertons bok med sig, idag har jag lånat med mig Kyrkans dagliga bön ifrån kapellet också. Den här dagboken kanske också är ett slags fusk. Jag vet inte, jag vet inte vad jag borde göra eller förvänta mig.
Jag ber om tro. Den behöver inte vara specifik, och den kan vara specifik, om den bara kunde nå fram.
Tredje dagens Kompletorium är vacker, tröstande och lugnande. Så skulle jag gärna avsluta dagen ofta i livet. Det är också den första dagen då jag har varit vaken hela tiden. Min trötthet börjar ge vika.
Morgonen var bara tvivel och oro. Kvällen är mera fridfull. Jag tänker på älskade maken därhemma. De här dagarna har fått mig att ännu innerligare förstå hur oändligt djupt jag älskar honom, hur tacksam jag är för vår kärlek, för honom. Jag ber att vi ska få leva och åldras ännu många år tillsammans.
Tro eller otro. Kärleken till min familj och min man kan jag tro på. Det vet jag åtminstone.
Gud är kärlek. Det har jag upprepat hundratals gånger i bön och tanke. Vad är det då jag längtar efter? Med Rydbergs ord " gåtan som inte låter gissa sig kommer så åter"
Innan jag somnar formulerar jag en enkel aftonbön för tro, för min älskade make och för mina barn:
O, Jesu mor låt mig få se
i nattens sömn Guds ansikte.
Bevara Gud min älskade,
låt intet ont för honom ske.
Låt mig få sova trygg och lugn
för mina barn i varje stund.
Amen
Dag 4
Det blir en fridfull början på dagen. Vaknar lugn och utvilad.
Oavsett religion är en tyst retreat onekligen välgörande med rytmen av ritualer, sång, bön, måltider. Den enda plikt jag behållit är att träna någorlunda även de här dagarna, i övrigt har min tid varit fri från all den vanliga stressen och de välfyllda dagarna.
Även om det inte ger mig den andliga övertygelse jag önskar, så vill jag göra detta igen. Kanske borde de flesta göra något sådant här en gång om året eller så?
Efter morgonens "styrketräning" grips jag av en misstanke att de här dagarnas fysiska overksamhet, förutom lite morgonträning, har gett mig något extra kilo. Yttre och inre. Jag bryr mig om båda.
Jag läser vidare i Mertons bok och finner mig upprörd. Den kyrka han företrädde fördömde det jag ser som gott, men han nämner inte det i mina ögon mycket onda som gjordes i kyrkans namn just i hans egen tid. Mer än en vuxen är känslomässigt trasig av agan de som barn utsattes för i kyrkans namn, i kyrkans egna skolor, av kyrkans egna tjänare. Hur kan han skriva som han gör om kärlek utan att se "bjälken i sitt eget öga" för att citera Bibeln.
Jag söker Gud. Kärlekens och barmhärtighetens Gud. Dygdens och fridens Gud. Saktmodets och vishetens Gud.
Visst är vi alla ofullkomliga. Visst ska vi sträva hela livet efter att bli våra bästa jag, lyhörda för Guds röst inom oss.
Men jag har svårt att förstå dem som slår oskyldiga, om än olydiga, barn. Det ser jag som synd. Ganska allvarlig synd faktiskt. De trodde att de gjorde något gott. Hur kunde de tro att Guds röst manade dem till detta?
Jag söker Gud. Jag hoppas på Gud.
Jag söker inom kyrkan, för jag förmår inte söka ensam. Men det är ju alla de där stötestenarna. Hur ska jag komma tillrätta med dem?
Kanske Gud vet.
Kanske Gud vet.
Jag tänker på hur min pappa en gång som barn frågade prästen om man fick vara arg på Gud. Jag tror att jag vet att pappas vrede var riktad mot kyrkan snarare än Gud, han var ju ett barn, hur skulle han kunna se skillnaden? Fast jag hört av en gammal barndomsvän till honom, för själv talade han aldrig om detta, att prästen gav ett mycket klokt svar "Gud blir hedrad av att du vänder dig till honom med din vrede" så upphörde aldrig pappas vrede mot Gud. Jag tror han tyngdes av den så länge han levde fast han kallade sig ateist.
Om Gud är verklighet så tror jag att Gud är i allt, i oss alla, i allting. Jag tror inte att Gud bryter sina egna naturlagar, det är inte en estradtrollkarl. Det som upprepas, inte bara i kristendomen, är olika versioner av att älska din nästa, älska Gud. Där kärlekens vägar i religionerna möts, där kanske vi kan möta Gud.
Om Gud nu är verklighet.
Så jag hoppas, så jag önskar.
Och varför får jag hålla igen tårarna nu när jag skriver de orden?
Vad jag önskar att det var så att vi inte skulle kunna söka Gud om Gud inte sökte oss. Vad jag önskar att vårt sökande efter Gud bevisade att vi funnit Gud, även om vi sökt Gud utan att känna något mer än Guds frånvaro.
Dag 5
Vaknar vid fyra och inser att jag nog inte kommer att somna om. Läser lite Paulus, han liksom de andra skribenterna måste förstås i sin kulturella och historiska kontext. Det är självklart för honom att omskärelse eller inte, är en stor fråga, att kvinnor och slavar är underordnade sina herrar och att rent och orent i mycket handlar om maten.
Det jag kan se som tidlöst är kärleksbudskapet, fredsbudskapet och nån slags måttlighet i livet, inte heller vi mår ju bra, varken till kropp, sinne eller själ , av måttlöshet. Rimlighet, allmänt civiliserat leverne och vanligt förnuft gäller i alla tider. Vi får relatera det till vår kultur och tid. För tvåtusen år sedan var världen en våldsammare och primitivare plats. Makten var absolut och faran med makt är vi inte fria från ännu. Den mänskliga naturen korrumperas av makt. Även vi behöver regler för att hålla den stången, om än andra regler än antikens folk.
Framför allt behöver vi lyssna inåt. Vad manar Gud/kärleken oss till?
Man måste inte vara det minsta troende för det. Man gör det för att "vara en människa och inte bara en liten skit" som jag tror det står i Lindgrens Ronja Rövardotter.
Vad är då Gud? Gud är alla levande, alla döda, alla som en gång ska leva och mer. Gud är större än summan av de delarna.
Jag tror att vi finner mycket, kanske mer, ledning i konsten, än i Bibeln. Den kyrkliga överbyggnaden är en ram att samlas inom för den som vill och behöver det. Privatandlighet är inte felaktig på minsta sätt. Men själv mår jag bra av ett sammanhang att gå till, en plats att finna samling på. Kanske också en rytm så att jag inte tappar bort själens behov i allt annat i livet som ska hinnas med.
Där jag är nu i livet är en kyrka något jag behöver. Kanske inte nödvändigtvis som medlem, men som gäst.
Syster Katarina har läst mina anteckningar från de första fyra dagarna och lovat mig ett samtal idag före mässan. Undrar vad det kommer att föra med sig?
Efter mässan är det lunch och hemfärd. Jag har städat och packat . Kanske struntar jag i lunchen. Nu längtar jag så efter älskade maken!
Samtalet med Syster Katarina och några bilder försöker jag få in i morgon.
0 kommentar(er)
