Tiden för mina fem dagar på kloster närmar sig alltmera.
Det handlar ju delvis om att jag gör ett andligt försök. Men det handlar också om time out. Jag känner ett stort behov av att lämna bruset. Åtminstone några dagar. Det finns andra sätt att komma bort på, så varför har jag då valt just kloster? Kanske för att där lever de som har gjort valet permanent, fullkomligt och radikalt. De har på många sätt lämnat världen. Eller kanske det är fel att säga så. De deltar i världen på sina egna villkor.
Jag läser en artikel om en thailändsk kvinna som blev buddistisk munk. Hon var tidigare programledare på thailändsk tv men kom till en vändpunkt i livet. Hennes val innebär inte instängdhet, tvärt om reser hon mycket, hon arbetar också för att kvinnor ska få bättre möjligheter att bli munkar i asiatiska länder.
För naturligtvis är det samma sak där som inom den katolska kyrkan, kvinnors rättigheter är kraftigt begränsade. Och det finns ett utbrett maktmissbruk, med övergrepp och annat.
Ändå är hennes liv som munk, ett liv på klostrets villkor, inte världens, som jag förstår det.
Det är det jag känner ett behov av tror jag. Att slippa förhålla mig till alla motsägelsefulla yttre omständigheter, slippa hantera, manövrera, acceptera.
För några dagar vill jag lämna ansvar, planering, organisation, att vara anträffbar, att vara aktiv. För några dagar vill jag följa en enkel dygnsordning som redan finns där. Vila i ritualers estetiska och upprepade ordning. Lita på att världen sköter sig utan att jag måste ta tag i saker. Vara okontaktbar. Inte ha plikten att hålla koll på alla kommunikationskanaler någon kanske vill nå mig på.
För några dagar vill jag utmana mig själv till att finna lugn. Vara, inte reagera. Kanske ha tråkigt, inte bli stimulerad. Vara på en plats där det radikala valet har gjorts av de boende. Inte för fem dagar, som jag gör. För hela livet.
0 kommentar(er)
