Tredje gången i dag!
Det låter inte som mycket med tre gånger. Tre gånger har jag tagit mig ut på morgonen och joggat före jobbet.
Då gäller det att minnas att även den längsta resan alltid börjar med ett enda steg. Det är alltså tillåtet, ja rekommendabelt, att vara stolt och glad redan efter första gången.
Idag gjorde jag det, och jag är stolt! Trettio minuters oavbruten joggning, tre gånger i veckan, är receptet. Det har tagit mig nästan två år att komma i så god form att det är genomförbart.
Om du, som jag, är över sextio år gammal, kanske har varit sjuk, börjar få ont i lederna, ge inte upp på förhand.
Om jag kan, så kan du också!
När jag avslutade min cellgiftsbehandling kunde jag inte ens göra utfall utan vikter. Jag säckade ner med knät på golvet. En käpp fick bli stöd, och utfallen inte riktigt så djupa som de ska vara. Biceps- och tricepscurls tror jag att jag gjorde med tvåkilosvikter. Löpbandet klampade jag fram på i kanske fem minuters väldigt långsam jogg och hela tiden med blicken på fötterna. Cellgifterna hade sabbat nervtrådarna och jag hade väldigt lite känsel i fötterna, om jag inte såg dem visste jag inte var jag satte dem.
Nå, fötterna blev bättre, om än inte riktigt bra, numera behöver jag inte se dem, de bara känns lite stickiga och halvsomnade.
Det tog ett år att bli mer eller mindre vanlig igen. Otränat vanlig.
Till och från under fyra år därefter försökte jag komma igång med träning.
Älskade maken och jag hade ju brukat gå vår egen femkilometersrunda. Åtminstone den kunde jag väl göra? Men det blev lite si och så med den saken, och så kom ju de där konstiga smärtorna som påminde om foglossning.
Jag fyllde sextio och upptäckte att jag inte kunde resa mig från huksittande. Jag var tvungen att grabba tag i något och dra mig upp.
Då bestämde jag mig! Jag skulle styrketräna i ett år, tre gånger i veckan. Så svag kunde jag inte fortsätta att vara. Jag träffade en tant som var nästan åttio som sa att alla, oavsett ålder, ska kunna sätta sig snabbt på huk och resa sig igen. Hon visade det raskt och smidigt. Jag var nästan tjugo år yngre och kunde inte göra det.
Året med styrketräning lyckades. Jag återgick till träningen efter varje förkylning, tog lättare vikter ett tag, men slutade inte träna. Vikterna höjde jag efterhand, målet var att jobba ganska tungt, men bygga långsamt så att ligament och skelett hann med.
Efter knappt ett år kunde jag gå med älskade maken igen på vår femkilometersrunda. Den är viktig för oss, inte minst romantiskt.
Vi lade till fem minuters jogg förra sommaren.
Så började vi planera ett år framåt. Den här sommaren skulle vi jogga hela rundan.
Nu har vi gjort det!
En gång!
Nu är målet att fortsätta tills det blivit en vana. Styrketräningen är jag nöjd med, starkare behöver jag inte bli. Två gånger i veckan räcker nu för att bibehålla styrkan. Alltså kan jag plussa på med joggning tre gånger och ändå hinna återhämta mig emellan.
Ribban kommer att höjas.
Men allt började med en enda gång!
0 kommentar(er)
