Somliga dagar börjar fantastiskt, som i torsdags. Jag stack ut och joggade, tidigt på morgonen som jag skulle, solen sken, hagtornen blommade liksom slånbuskarna, björkarna skimrade gröna i morgonljuset, havet var ljust blått, luften mild. Joggen gick bra, bilturen till jobbet kantades av lysande gula rapsfält, efter jobbet väntade en vesper med den stillhet och frid jag förväntade mig där.
På väg dit upptäckte jag att jag saknade mitt körkort och bankkort. Kanske hade jag glömt dem därhemma?
Efter en rosenkrans började tankarna vandra och jag kom ihåg att jag använt kortet dagen innan och absolut inte hade lagt av det hemma.
Så var det med den friden. Inte en chans att vespern skulle kunna få den uppmärksamhet den borde. I stället körde jag ögonblickligen hem och förde över alla pengarna till ett annat konto. Dagen var inte alls fantastisk längre! Funderade på meditativ bön för att lugna ner mig, sånt här rör upp oresonligt mycket stress. Men kanske ska inte bön användas så? Kanske är det ett missbruk?
Tillbringade en mycket orolig natt hemma innan jag, före jobbet, kunde köra till macken där jag använt kortet.
Under över alla under. Mina kort var tillvaratagna. Ärliga goda människor gav dem tillbaka till mig.
Folk är som folk. De är rättsinniga, hederliga, goda och omtänksamma. Ja, Guds avbild heter det ju.
På väg från jobbet till lilla mamma på eftermiddagen började stressen släppa. Hemma hos henne ställde jag upp terassdörren och den varma sommarvinden fläktade henne i sängen, utanför fönstret blommade det stora körsbärsträdet precis så att hon kunde se en bit av det.
Det var en kort visit. Kvällen var bokad för mig och äldsta fina sonsonen som fyllt tonåring, När jag hämtade upp honom hade solen stått på hela dagen och nu doftade rapsen tungt och sött in i bilen.
Inne på Malmö opera var det klibbigt och varmt, festligt och glädjefyllt. Med hjärtat fullt av förundran inför det under det är att ha denna gosse, sonen till min son, så klok, stilig och samlad sittande intill mig, såg jag och han Matilda, musikalföreställningen.
Vi kom ut till tungt regn, vägen lystes upp av plötsliga blixtar och allt var väl.
Allt var väl, allt var gott. Livet fullt.
Nästa torsdag kanske vespern kan få hela mig. Under en liten timma av livet.
0 kommentar(er)
