Det är alla hjärtans dag. Älskade maken och jag går till vår närmaste restaurang där vi suttit många gånger, både i glädje och sorg. Han ger mig ett valentinkort med de vackraste ord, rosor, choklad och jag känner mig oändligt och djupt välsignad. Jag känner mig älskad.
Det är en nåd att få känna sig så älskad. "Kom ihåg att Gud älskar dig" kan en del kristna säga. Som en tröst kanske, till den som känner sig oälskad. Sorgligt många känner sig oälskade och kan finna tröst i det som kallas Guds kärlek.
Men det borde inte vara så, tänker jag. Alla förtjänar att känna sig helt och fullt älskade här, i det vanliga jordiska livet. Det kan väl också vara Guds kärlek, den vi ger åt varandra.
Sent i somras gick jag på den första av mina torsdagsvesper i Rögle. Ni minns hur het förra sommaren var. Kyrkorummet doftade av frisläppt kåda ur takbjälkarna. Några av nunnorna var någon annanstans, kanske hade de semester.
Prästen var där tillfälligt, jag har inte sett honom efter den gången. Han pratade om kärlek. "När vi gör korstecknet", sa han. "så sträcker vi först upp handen mot Guds kärlek, tar den sedan med ned till jorden, därefter för vi handen från vänster där hjärtat är, till höger och för kärleken vidare till vår nästa."
Jag som alltid haft svårt för korset, tortyrinstrument och avrättningsmedel som det är, kände för första gången att tecknet landade i mig.
Numera gör jag korstecknet när jag deltar i den katolska mässan på torsdagarna och tänker "hämta kärlek, ge den vidare".
För sju år sedan var jag svårt sjuk. Det var tarmcancer som krävde lång och plågsam behandling.
Värre än de kroppsliga plågorna var ångesten och sorgen. Cancern hade vuxit länge, hunnit till ett långt framskridet stadium.
Att veta att man löper stor risk att dö snart, att man kanske måste lämna alla man älskar, lämna allting, solens ljus, blommorna, hela livet, innebär förfärlig sorg. Det är som att alla och allting ska dö.
Älskade maken och jag hade träffats bara tre år tidigare, vi träffade varandra sent i livet, skulle vi redan skiljas åt?
Så var det skräcken. Skräcken för förintelse, att inte vara.
Den vacklande tro jag tidigare haft och kämpat med blev inte stärkt fast det ofta sägs att man kan nå/nås av Gud just när livet är extra svårt. Gud kändes fullkomligt tyst. Eller...
Jag vet ju inte hur det hade varit utan Gud. Om nu Gud finns, om nu Gud bar mig då, bars jag då av Guds kärlek genom människorna?
För så var det. Erfarenheten som de flesta verkar göra, i den här situationen, att de man trodde var nära försvann och avlägsnare vänner var där för en, den gjorde jag också.
Det var den jordiska kärleken som var stödet och trösten, framför allt älskade makens kärlek.
Jag tror på kärleken på jorden, kanske är den gudomlig.
0 kommentar(er)
