Vi använder mycket ord hemma. Skriver långa personliga kort vid födelsedagar, jul, och som i går, Alla hjärtans dag. Vi lägger lappar med några kärleksfulla ord, eller sänder ett kort mail under arbetsdagen.
Ord har enorm betydelse. På gott och ont.
Jag minns fortfarande vänliga ord som jag fått, för så mycket som femtio år sedan. Ord som lyfte, inte bara min dag, utan som stannat som ett varmt minne för resten av livet. Det har hänt ytterligare några gånger i livet, en främling som sagt något värmande helt oprovocerat. Och även om jag inte minns orden längre, så minns jag värmen.
Inte så att jag som Blanche i Tennessee Wiliams pjäs "alltid litat på främlingars godhet" Det är helt visst en väl naiv inställning, men samtidigt mycket tilltalande. Om vi visar en smula tillit, väcker vi något gott i våra medmänniskor.
"Namaste" hälsar man då man möter någon i Indien. Namaste som uttyds "det gudomliga i mig, hälsar det gudomliga i dig". Också vi önskar dem vi möter en god dag, en välgångsönskning som vi reflexmässigt ger en främmande människa som vi hälsar på. Goda ord leder till goda handlingar.
Ord kan leda till så mycket, ord vi använt hundratals gånger kan få ny klang och tala till oss på ett nytt sätt.
Vi gick i midnattsmässa en jul som vanligt för några år sedan. St. Petrikyrkan är mycket vacker julaftons natt. Alla bad vi Fader vår under mässan, men den gången talade en strof till mig på ett djupt personligt plan. "Förlåt oss våra synder så som vi förlåter dem oss skyldiga äro"
Jag hade en nära vän oförlåten, hade fjärmat mig från henne, för jag kunde inte förlåta. Nu fick de gamla orden,som jag upprepat många gånger, en genklang i mitt hjärta. Kunde jag förlåta? Hade jag nått dit ännu? Jag kunde och skrev till henne några dagar senare.
De där orden hade jag ju sagt förut. Som barn läste vi dem varje morgon i skolan i sextiotalets Sverige. I varje fall i min skola. Jag har upprepat dem många, många gånger utan att de betytt ett dugg. Nu fick de innehåll.
Det där med upprepning är också magiskt. Barn behöver höra samma berättelser om och om igen. Det har en nästan hypnotisk effekt.
Bön kan fungera likadant, den sitter i ryggmärgen och upprepas gång efter gång, till exempel i rosenkransen. Vi blir lugna, och hjärnans febrila tänkande stannar upp. Det skulle nog lika gärna kunna kallas meditation. Det är där någonstans det kanske skulle vara möjligt att nås av en närvaro, ett tilltal.
I begynnelsen var ordet, står det ju i Bibeln. Minns inte exakt ordalydelsen men visst handlar det om att Gud är ordet. Eller, jag skulle vilja säga att Gud är i ordet, liksom i musiken, konsten, naturen. Jag vill tänka att det som talar till hjärtat är Gud.
0 kommentar(er)
