Jag läser katolska kyrkans katekes, sjunger vid olika tidebönstillfällen texterna i dess bönbok, läser bönerna, säger orden i liturgin, läser Bibeln, lyssnar på predikningar, läser andliga författare. Hela tiden använder jag mina sinnen, främst ögonen men också öronen.
Somt landar väl, annat stör visserligen mitt tänkande men känns bra, en del är paradoxalt skenbart orimligt.
Det blir dock alltmera uppenbart att jag måste använda ett annat sätt att tänka än det jag är van.
Tron erfars inte genom hjärnan. Jag måste tänka med hjärtat, läsa med hjärtat, lyssna med hjärtat.
Luktar, smakar och känner gör vi lätt med hjärtat. Lyssnar gör vi också med hjärtat om det inte är ord vi hör. Med därefter blir det svårare.
När jag läser en text som är orimlig på alla logiska sätt då börjar jag ofta fuska och liksom glider över texten, eller snarare förbi.
Det kan också vara hjärtat som säger stopp, den andlige uttolkaren ger uttryck för det mitt hjärta inte kan se som gott, eller Guds vilja. Det känns det lättare att hantera. Jag kan ha överseende med kyrkans, i mina ögon ogudaktiga, uppfattningar i vissa frågor. Ingen är perfekt, Guds vilja kan vara mycket svår att höra, också för kyrkan. Alla kan växa närmre Gud, också kyrkan.
Det jag fortsätter krångla med är att förstå med hjärtat och inte försöka styra, kontrollera, allting i huvudet.
Det går ju utmärkt att andas utan att tänka andning. Då kan vi också tro utan att tänka tro.
Texterna kan läsas och förstås som en hjärtats spegling av Gud.
Mitt hjärta kan höra, läsa och förstå om jag vågar släppa rädslan för att förlora hjärnans ständiga behov av kontroll.
0 kommentar(er)
