Byter några hastiga ord med en kollega om begreppet bön.
Funderar vidare under dagen. De flesta kristna är nog, teoretiskt medvetna om att bönen i främsta rummet inte handlar om att be om någonting som vi vill ha. Själva ordet lurar oss gärna att börja göra det och ursprungligen var religion mer magi. Lite Harry Potter liksom. Använd de rätta orden så, trolleri trollera, ändras verkligheten.
Den mognare religiositeten, använder mera begrepp som kontakt, eller samtal med Gud.
Jag gör det själv. Men vad är det för samtal? Det känns som envägskommunikation. Jag talar, och hoppas att det finns någon/något som lyssnar. Varför gör jag det?
Numera ber jag ofta rosenkransen med Fader vår och Var hälsad Maria. Bönerna upprepas många gånger och har absolut en meditativ effekt. Det kan vara skäl nog. Är det bara därför jag gör det?
Orden i sig, vad betyder de? Vissa ord har stor betydelse för mig. "Förlåt oss våra skulder, liksom vi ock förlåta dem oss skyldiga äro" Det är uppfordrande ord för mig, en påminnelse om att söka i mig själv efter förmåga att förlåta och förmåga att känna mig förlåten, inte låta mig ätas upp av meningslösa skuldkänslor. Samtidigt naturligtvis ta ansvar för det jag gör, och helst tänka efter före så att det inte uppstår skuld.
Så har vi också orden "Ske din vilja, så som i himmelen, så ock på jorden" Lika uppfordrande de. För det står klart att Gud har inga händer. Vi är Guds händer. Ska Guds vilja ske på jorden så är det upp till oss att verkställa det med våra händer, att låta Guds vilja verka i oss här på jorden så att den sker här. Det jag ber om är både förmågan att urskilja Guds vilja och kraften att genomföra den.
Självklart är det inte fullt genomförbart, vilket osökt för mig in på några av orden i Var hälsad Maria. Där ber vi "Bed för oss syndare, nu och i vår dödsstund" Det kan tyckas hårt att kalla oss alla för syndare, de flesta av oss är ju rätt hyggliga. Men i ljuset av uppmaningen att genomföra Guds vilja så blir det annorlunda för mig. Syndare kommer då för mig att betyda, vi otillräckliga, vi som försöker men aldrig klarar det hela vägen, vi stackars små människor som trasslar oss fram men inte ännu har lyckats skapa himmelriket på jorden.
I Maria-bönen använder vi ordet, för. Det är centralt för mig. Jag ber för. För ljuset och Gudsnärvaron i mig och i andra. För den kraft, det mod, den tröst som Gud skulle vara i oss. Jag ber också Modern Maria be för oss. Vi använder de orden, Moder och Fader. Här kanske det ursprungligen var mera bokstavligt tänkt. För mig är det snarare en fråga om tillit, att kalla det gudomliga för något som speglar den totala tilliten som det nyfödda barnet har till föräldrarna, likna Guds kärlek vid moderskärlek eller faderskärlek.
Finns det då en mottagare? Är bönen mer än ett sätt att meditera?
Jag vill svara ja. Sannare är nog, jag hoppas det.
Och i det hoppet fortsätter jag att be.
0 kommentar(er)
