Mitt vapen mot artrosen i höften, gummibandet jag fick "låna" av dottern. Har letat upp övningar på nätet och lagt till det jag redan gör för axeln.
För två år sedan kunde jag inte längre promenera älskade makens och min femkilometersrunda. Fick ont som attan, kändes som foglossning. Hade haft problemet några år och förstod inte vad det var eller vad jag skulle göra åt det. Så läste jag att höftartros kunde kännas så och att styrketräning var bra.
Under ett år styrketränade jag, ökade vikterna rejält så fort det gick och så gick det att promenera igen.
Men styrketräningen gör inte så mycket för konditionen. Dessutom har jag ju läst boken Hjärnstark och, som jag skrev i förra inlägget, min hjärna behöver sannerligen stärkas.
så för ett år sedan började vi jogga lite på vår promenad. Sakta har vi trappat upp det och igår var det dags.
Vi joggade hela rundan! Fem kilometers oavbruten joggning! Stolt som en höna är jag. Rätt bra tid också, trettiotvå minuter.
Så är det den där artrosen. Den sitter lite överallt, händer, fötter höften, axeln. Styrketräningen gör sitt, men mera specifikt just artrosövningar har jag plussat på med nu.
Gummibandet, gymet, joggningen. Treenigheten som ska hålla mig uppe till både kropp och själ.
Själen får extra hjälp av vesper med gemensam tyst bön först, och radbandsbedjande. Var man än befinner sig i det andliga landskapet så är detta, om inte annat, ett utomordentligt bra sätt att meditera på.
Tänk, jag tror att många skulle må bättre, sova bättre, vara mindre deppiga, oroliga och stressade, ha mindre smärtor, av att gå på någon form av andlig, eller sekulärandlig, aktivitet, och träna pulshöjande och stärka musklerna på det sätt som passade.
Vi är ett, fast vi talar om kropp och själ som två, så är vi en enhet.
0 kommentar(er)
