Så läser jag en bok.
Till synes en bilderbok för barn, en bok om en kanin, om hans liv från födelse till död.
Berättelsen om kaninen Jacominus är mer än så, liksom vissa dikter, liksom viss musik är den något mer. Den är ett fönster till något mer. I brist på bättre ord kallar jag det förnimmelse, förnimmelse av det oförklarliga stora som ser så litet ut, som talar till en del av hjärnan som egentligen är språklös.
Denna bilderbok om en kanin, med de vackraste bilder, en kanin som påstår att den sorgliga begravningen verkligen var kanon, är en bok som ger mig en förnimmelse av det stora i det lilla. En bok som inger förtröstan, en bok om hur kort ett litet liv är, och hur ofattbart stort.
Vi behöver påminnas om det ibland. Oavsett hur stora mål vi har, oavsett hur nära vi kommer dem, eller om vi alls inte når dem, så är vi ändå alltid på väg, varje litet steg vi tar, hur litet och obetydligt det än kan verka, är ett steg framåt mot något större än vi just nu kanske förstår.
Först när vi ser bakåt kan vi ana hur stort det var, allt det som känns så obetydligt och futtigt, allt det som är den vanliga vardagen.
Vid någon tidpunkt i livet kan man stå inför ett vägskäl, eller mista det som innan var så självklart. Då ser vi värdet.
Att kunna gå till kvartersbutiken, att kunna äta en smörgås, att kunna läsa en bok. Det är stort. Det är lycka.
För att rycka lösa bitar ur Gunnar Ekelöfs kända dikt Eufori.
Allt är i allt, på en gång sitt slut och sin början ... Här och nu är både ens avfärd och hemkomst ... Död och liv är starka som vin ... Vara ett med natten, ett med mig själv, med ljusets låga ... Ett med blommornas flockar som lutar sig ut ur dunklet och lyssnar ... Allt som var outsägligt och fjärran är outsägligt och nära.
Tack Rebecca Dautremer för din bok om Jacominus Gainsboroughs rika stunder.
0 kommentar(er)
