Tiden för att "gå i kloster" närmar sig alltmer.
Jag har tänkt mycket på det och pratat mycket om det. Mina förväntningar är troligen för höga. Det är ju bara fem dygn det handlar om, inte fem år, eller fem månader eller ens fem veckor. Vad tror jag egentligen att det kan hända på fem dagar? Det jag hoppas på, fast jag vet att det är orimligt, är att komma till tro. Att känna att Gud är en verklighet. Något jag strävat efter nu i trettio år.
Innan dess, för kanske trettiofem år sedan blev jag övertygad. Det var ingen uppenbarelse, ingen röst som talade. Bara en stilla inre övertygelse som kom i ett ögonblick av något slags klarsyn. Gud finns! Jag fick en stark känsla av att "Nu förstår jag". Det tro som landade i mig då befäste jag inte i någon institution eller kyrka. Inte då. Först några år senare när minnet av klarsynen falnade började jag längta efter ett sammanhang, något slags kyrka.
Men livet pågick och först ytterligare några år senare sökte jag mig till Vännernas samfund Kväkarna. Det var det enda samfund jag kunde gå in i utan att dagtinga med mitt samvete, och där kunde jag känna mig andligen hemma.
Under min aktiva tid hos kväkarna fann jag de katolska författarna bland all den andliga litteratur jag läste. Andlig läsning av det mest blandade slag har jag ägnat mig åt i mer än fyrtio år. Nu kom jag att koncentrera mig mera på kristna författare, munkar och nunnor, akademiska teoretiker, jag läste biografier, analyser, anvisningar, jag läste populära texter och akademiska.
De som gav mycket var de mera mystika katolska texterna. Texter om bön, om kontemplation, om att nå Gud. Den Gud jag ännu sträcker mig emot, en gång tyckt mig övertygad om men som jag inte heller riktigt i den mera fruktbara myllan av ett samfund riktigt kunde tro på.
I kväkarandakten tyckte jag att möjligheten närmade sig. Kväkarna blev ett andligt hem i flera år och jag är ännu medlem om än inte aktiv. För även detta tunnades ut. Andakterna kom att kännas alltmera tomma.
Och livet pågick! Det var svårt att gå till andakt när det blev stress av det. Så fortsatte det att falna i tiotalet år. Men inom mig ekade det tomt och jag fortsatte att längta. Jag längtar än.
Kan fem dagar i kloster göra någon skillnad? Fem dagars retreat i tystnad, tidebön och mässor? Jag vet inte.
0 kommentar(er)
