Tankar från magen

Ritualer är vackra.

De ger trygghet och koncentration om de används rätt. De kan också bli begränsande och få en att tappa fokus från det gudomliga och förminska Gud genom att man fixerar sig vid tradition och regler i stället.

Det är en del av anledningen till kväkardomens tysta andakt utan så mycket som ett altare. Ändå ägnar jag mycket tid åt yttre ritualer just nu. Det kan synas ytligt. Yta är viktig för mig, men jag tycker inte det är rätt att ställa yta mot djup. Yta utesluter inte djup.

För mig har ytan ibland varit ett medel att påverka djupet. När jag är låg eller sjuk kan jag medvetet ta på mig extra fina kläder i glada färger, sminka mig mera än vanligt och med denna ytliga metod ta mig lite högre emotionellt. När jag var under cancerbehandling kunde det ta mig ett par timmar att orka genomföra, ändå gjorde jag det för att hålla mig uppe.
På samma sätt försöker jag nu ägna mig åt den troendes yttre ritualer i hopp om att stärka den djupa inre förmågan att nås av Gud, av tro. Ritualernas skönhet har något av Gud i sig. Konsten får oss att förnimma en doft av det eviga. Ritualerna är i stora stycken skön konst. Poesi och musik i synnerhet, präglar vespern som jag går på varje torsdag.

Det är ett litet dominikanerkloster jag besöker om torsdagarna, där bor bara fem nunnor just nu. Oftast kommer en präst från fransiskanerorden för att förrätta mässan. Han håller predikan, han delar ut oblaterna i nattvarden. Men det är en av nunnorna som ger fram vinet och prästen håller ofta en predikan där han vänder sig till dem med en fråga mitt i alltihop. Han skämtar ibland och får dem och oss andra att skratta. Det är litet och personligt, de kallar ju också varandra bröder och systrar.

En vesper låg en av nunnorna framstupa på knä och grät högt genom en stor det av ceremonin. Jag vet inte varför, men det som sades av prästen fick mig att anta att hon grät över en norsk syster i orden som gått bort. Det är strikt, ceremoniellt och samtidigt finns där både gråt och skratt. När vespern är slut går de alla ganska raskt därifrån, besökarna kan dröja sig kvar däremot.
Innan själva vespern är det fyrtio minuter tyst bön. För mig innebär det att jag känner mig hemma som i en tyst kväkarandakt. De flesta besökare kommer inte för att delta i den tysta bönen, men jag försöker hinna. Nunnorna har då inte sina traditionella platser mitt emot varandra framme vid altaret. I stället sitter eller knäböjer de utspridda i kyrkorummet. Ofta sitter två nunnor bakom oss i vars en hörna, medan de andra knäböjer på golvet framför, bredvid eller bakom altaret, prästen har ibland deltagit men då i sin munkdräkt, han kan ha placerat sig i gången bredvid bänkarna. Själv sitter jag på en bänk ungefär i mitten. Rummet är mörkt, bara några få indirekta ljuskällor vid taket ger en smula ljus, men jag får vänta med att se på altartavlan vilka sidor vi ska sjunga den kvällen, ljuset räcker inte till för mina ögon att läsa. I den koncentrerade tystnaden känner jag mig omfamnad av dessa systrar och brodern. Bakom, bredvid och framför mig omsluter de mig i en famn av bön.
Också jag ber, ofta försöker jag be rosenkransen, även om jag inte exakt minns ordalydelsen i alla bönerna, den avslutande kan jag inte alls ännu. Därefter ber jag fritt ut hjärtat, för dem jag älskar och för dem i nöd. Hela tiden försöker jag öppna mig, sträcka mig, på något vis nå eller nås av Gud. I kväkarandakten satt jag ofta bara i väntan, nu fyller jag för det mesta min väntan med inre ord, många repetitiva, som Fader vår, eller Var hälsad Maria, som båda ingår många gånger i rosenkransen och som jag kan utantill, allt medan träpärlorna rullar mellan fingrarna. Det är stillande.