Jag berättar för lilla mamma att jag har börjat skriva en blogg. Hon är sängbunden och jag brukar numera köra dit en gång i veckan och titta till lite.
"Vad skriver du då om?" undrar hon.
"Andlighet, tankar om livet och sånt" svarar jag. "Jag ska ju på den där retreaten snart och vill dokumentera det och hur det blir efteråt"
Jag läser ett av inläggen för henne.
"Jag förstår inte varför du måste blanda in Gud" muttrar hon.
Nej, det förstår jag ju egentligen inte själv heller. Jag försöker förklara min livslånga längtan för henne, men lyckas inte så bra. Vi diskuterar Gud och religion en lång stund. Jag berättar om den där gången för trettiofem år sedan när jag fick en stunds universell förståelse. Men jag talar i vaga ordalag. Hon avbryter mig.
"Jag har också varit med om det" säger hon lite avfärdande.
"Vad var det du upplevde då?"
"Det var ingenting märkvärdigt. Jag bara förstod hur allting hör samman. Vi är alla ett"
Så är det för henne. Hon kan inte kalla det för Gud. Jag väljer att kalla det för Gud, men jag är medveten om hur djupt jag riskerar att bli missförstådd. Det blir bara så new age flummigt om jag börjar tala om Världssjälen eller något annat.
Gud får duga. Det är dags att fundera över vår gudsbild, jag väljer att använda begreppet, fast jag famlar i en längtan som jag inte själv förstår.
0 kommentar(er)
