Jag är så duktig.
Tänk så litet det krävs egentligen för att stärka sin självkänsla. Hela dagen har jag gått omkring i ett rus av stolthet. Varför? Jag joggade på morgonen före jobbet. Utomhus!
Allt för att kunna gå på kvällens tysta bön och påföljande vesper utan stress, bara köra dit direkt efter jobbet och lyssna till själen. För att ha tid att sitta stilla i tystnaden innan vespern, med sin entoniga meditativa växelsång, startar.
Det är trettio år sedan jag provade att jogga före frukost. På den tiden joggade jag regelbundet en längre sträcka. Aldrig på fastande mage. Men det sades ju vara så vansinnigt nyttigt att göra det innan frukosten. Jag provade en gång och sprang rakt in i den berömda väggen.
Nu provade jag igen, sträckan är ännu så länge kort och jag ville inte äta riktigt så tidigt som jag skulle behöva för att hinna till jobbet i tid.
Det gick utmärkt!
Följden är att jag känner mig genompräktig. Har aldrig varit med om bikt, men hade jag försökt det skulle jag ha framställt mig som fullständigt utan synd. För så känns det.
Visst är det lustigt vad vi dag betraktar som gott och ont. De traditionella religiösa syndbegreppen stämmer dåligt för oss. Stefan Einhorn har skrivit mycket intressant om det.
Annars är det lätt att segna under tyngden av det dåliga samvetet. Alla man inte gjort det man borde för, jobbet som man har skött lite sådär, mobiler som legat urladdade, allt man inte hunnit, orkat, velat.
Och så dunstar det bort av en joggingtur före frukost. Efter en sådan är man syndfri och har fullkomlig absolution.
Det hela beror på lidandet. Att jogga före frukost, i mörker, regn och kyla verkar innebära ett betydligt lidande. Och på något magiskt sätt tror vi ju att lidande förädlar själen, även kroppsligt lidande. I synnerhet kroppsligt lidande. Askes är populärt i de flesta religiösa riktningar.
Fast jag å det starkaste vänder mig mot tanken på själens blomstring tack vare kroppens plåga, så reagerar jag känslomässigt helt enligt dessa linjer. Det måste ligga något märkligt machokistiskt inbyggt i oss.
Jag har ofta tänkt att vore jag bara tillräckligt skrupellös skulle jag kunna bli rik på att bilda en sekt. Det enda som krävs för att få mängder med medlemmar är en massa svåra och plågsamma levnadsregler. Allt roligt ska vara förbjudet och allt otäckt påbjudet. Jag lovar, det skulle fungera.
0 kommentar(er)
