Våren kommer snart.
Lite blek, långsam och kall är den och ändå längtar vi så. Själv längtar jag efter riktig sommar, solig, het och helst evig. "Jag tycker om att vi har riktiga årstider" säger en del. Det är liksom lite finare att tycka om årstider, att njuta av kylan, regnet, mörkret och snön. Att vilja ha evig sommar är inte riktigt acceptabelt, då är man lite som Marie Antoinette med sina mytiska bakelser.
En riktig hederlig och rejäl människa gillar snålblåst och gråblå moln som täcker himlen i ett kompakt täcke. En sån har inga dåliga kläder och aldrig dåligt väder. Själv har jag aldrig hittat kläderna som hjälper. Det blir inomhusliv.
Om sommaren, då kan man leva, då är det utomhusliv. Hellre för varmt än för kallt för mig, tack.
Allt det där yttre.
Bekvämlighet, skönhet, pengar, det är det inte heller riktigt fint att vilja ha. Kyrkbänkar,till exempel, är alltid obekväma och jag har fått för mig att tanken är att man då ska kunna vara mera uppmärksam på det gudomliga, att man ska befinna sig på ett högre plan lättare om man inte har det skönt och behagligt för kroppen.
Jag är så motvalls mot så många av kyrkornas tankar. Om jag har ont i ryggen tenderar jag att tänka på ryggen. Om jag har ont om pengar, och det var så under många år av mitt liv, då tar det upp mina tankar väldigt mycket.
Skönheten accepteras i allmänhet om det handlar om konst, musik, kyrkorummet, den skönheten odlas, i synnerhet i den katolska kyrkan. Att vilja göra det bästa av sitt eget utseende däremot tror jag att de flesta samfund fnyser lite åt.
Jag vill ha skönhet överallt, på mig och andra, i rum, i staden i allt. I morse körde jag till jobbet i gryningen. Himlen var lysande blå, rosafärgade molnskyar med svarta trädkronor avtecknade mot horisonten. Det var så vackert att jag sa det högt i min ensamhet i bilen. "Gud, vad det är vackert!"
Ja, jag sa Gud. Det var inte medvetet, men i samma stund jag hörde mig själv slog det mig att det innebar att jag vände mig mot Gud, att jag delade upplevelsen med Gud, oreflekterat, bara för att man säger så. Men det kom att kännas som att det kunde betyda mer, att Gud är mera nära när skönheten drabbar oss.
Efter jobbet går jag till frissan. Det är en femtimmarshistoria att blondera och fixa, så jag gör det bara tre gånger om året. Men det är viktigt för mig, jag lägger både tid och pengar på att sköta håret med frisör och med produkter. Fjärmar det mig från Gud?
Nunnorna i Rögle bär alla dok, en av dem så långt framdraget att man inte alls ser håret. Undrar om det finns någon orden överhuvudtaget som tillåter förstärkande av personlig skönhet? Jag tror det knappast. Nu är de ju vackra som grupp, dräkterna och kyrkorummet bildar en harmoni. Deras röster är också övade till att klinga vackert.
Det är märkligt det där med våra värderingar av viktigt djup kontra oseriös yta. Kopplingen görs bara när det gäller folks utseende. Inte deras omgivning eller röster eller rörelser.
Att skapa ett vackert hem, en trädgård, en skulptur, en målning, vacker sång eller musik, vacker dans eller akrobatik ses inte som något som står i motsättning till andligt djup. Men att skapa ett vackert utseende på sig själv ser vi som oseriöst och i det närmaste omoraliskt. Jag kan inte förstå det. Skönheten ska frälsa världen, sa Dostojevskij. Det tror jag på.
Sent på kvällen läser jag i en av de andliga böckerna jag har liggande, en man har byggt upp en stor och god verksamhet för förståndshandikappade. Han säger att han gjorde det för att han ville följa Gud.
Jag tänker på barnvisan min pappa en gång lärde mig som avslutas "Pour l'amour de Dieu" av kärlek till Gud. Var god mot din nästa av kärlek till Gud.
Är det rätt att åka på retreat delvis för att komma ifrån? Livet blev så fullt av all oro och omsorg om dem jag älskar, jag ville ha en time out, en vecka bara med mig själv och kanske med Gud. Är det tvärt om? Det som stressar mig är ju sånt jag gör av kärlek. Eller är det inte kärlek? Är det skillnad på kärleken till de närmaste och kärleken till främlingar och kärleken till Gud?
0 kommentar(er)
