Vad är tro?
En acceptans av paradoxer säger Thomas Merton.
Ja, han säger mycket mer än så och betydligt mera nyanserat.
Men jag fastnar för det där med paradox. Treenigheten är paradoxal, teodiceproblemet, en moder till Gud är paradoxal, uppståndelse från döden i rent kroppslig bemärkelse. Listan kan göras lång. Inget av det går att tro på bokstavligt, det måste förstås liksom i en annan dimension, i en utomjordisk verklighet, i en andlig förklaringsmodell.
Som konst, som musik, inte med hjärnan utan med hjärtat. Visserligen finns det de som förstår konst, analyserar, recenserar, men de som konsten berör i hjärtat är de som verkligen nås av den. Så nås vi av Gud. Inte med hjärnan, utan med hjärtat.
Men mitt hjärta är stängt. Min hjärna lägger sig i. I stället för tro är jag fylld av tvivel. Den mest ovilliga ateisten är jag, eller åtminstone agnostikern.
Att jag ska tillbringa fem dagar i en klosterretreat är paradoxalt det också. Jag som mår så illa av lögn, inte för att den är fel, utan bara för att. Det är svårt att ljuga helt enkelt, riktigt små barn kan inte, och jag är lite som ett barn på mer än ett sätt. Jag ska upprepade gånger om dagen, i fem dagar, yttra sådant som hjärnan betraktar som osant. Kanske hjärnan kan tystna så att hjärtat kan höra? Vad är det för hopplös resa jag håller på med? Varför kan jag inte bara släppa alltihop?
Varför saknar jag en Gud som jag inte ens kan tro är verklig?
0 kommentar(er)
