Tankar från magen

Semesterdag i frid
 Semesterdag. Går upp och kör till Rögle kloster. Klockan tjugo i sju samlas vi i tystnad. Två ljus är tända på altaret, mellan dem står en liten gonggong.
Det är kraftfullt att sitta tillsammans i tystnad. Det är en gemenskap. En gemenskap mellan dem i rummet, en gemenskap med Gud, med alltet.
Efter fyrtio minuter hörs en spröd klang från gonggongen och vi sträcker på oss, abbedissan hämtar gonggongen med högtid och knäfall och sätter undan den, någon nunna går ut och hämtar något, lampor tänds, nunnan vid cittran  tar några prövande ackord.
Så vidtar  Laudes, morgongudstjänsten. Vi sjunger tillsammans, det är huvudsakligen växelsång mellan oss alla och en nunna. Också detta är kraftfullt, att sjunga tillsammans. En del texter läses.
Liturgin är ganska förvirrande men en tavla på väggen har det viktigaste uppskrivet och innan vi börjar visar en rar nunna mig några ställen i texten jag annars haft svårt att hitta.
Jag har bett för mina kära och dem jag särskilt tänker på, under tystnaden, jag har tackat. Det finns mycket att tacka för.
Häromkvällen under Vespern, som jag då deltog i, kom orden vi sjöng min stämma att stocka sig.
"Dödens band omvärvde mig och dödsrikets ångest grep mig .... Ja, du har räddat mitt liv från döden ... Jag skall få vandra inför Herren i de levandes land"
Det är ingen ände på min tacksamhet över detta. Att ännu få vandra i de levandes land.