Så lärde vi våra barn att göra om de gick vilse. De skulle inte börja vandra för att försöka hitta hem, utan stanna där de kunde bli funna. Trädet skulle ge dem trygghet, att krama ett träd gör det.
Jag vet jag har gjort det ofta. Trädets ålder, livets styrka, förmedlas i den levande starka stammen.
Barnet skulle inte börja söka sitt hem, det kunde gå så långt från platsen där man letade att det inte blev funnet.
Att vara en sökare. Vad är det? Ett människobarn som försöker finna sitt hem? På något vis har begreppet sökare för mig en aningens nedsättande klang, ger mig bilden av någon som är omogen, inte riktigt vuxen. Någon som planlöst går i cirklar och fuskar lite med buddhismen här, kristendomen där, shamanismen, häxeri. Lite vad som helst, planlöst.
Naturligtvis är det inte så. Vårt sökande har en riktning även om det inte synes så.
Jag tänkte häromdagen att jag skulle förlika mig med att jag trots min ålder är en sökare. Att jag ständigt söker Gud. Hoppas på Gud, att Gud ska gå att finna, att Gud ska finnas.
Det jag sedan förstod att jag behöver är inte att finna Gud. Utan att Gud ska finna mig.
Som i sången. "I was lost and now I am found."
Jag tror att jag kramar ett träd om jag deltar i de kristna riterna. De känns stärkande och helande och kanske hjälper de mig att andligen stanna på en plats där jag kan bli funnen.
För det är det människan behöver, hon behöver bli funnen. När Gud hittar henne förs hon hem. Det måste vara därför det heter så. Att komma hem till Gud.
Sorgligt bara att det menas när man är död. Om inte Gud hittar en medans man lever så är det lätt att tro att det är tomt efter döden, alls inget hem.
Jag kan inte släppa hoppet om att om Gud är en verklighet så kan jag bli funnen. Nu. I detta livet.
Guds natur, i den mån vi kan gissa den, ska vara att ständigt söka oss, att längta efter oss, att säga "kom till mig".
Vi ska inte behöva söka, vi ska vara sökta. Gud liknas ju ofta vid den gode herden som inte ger upp utan fortsätter söka efter det borttappade lammet.
Där ligger kanske vårt djupa behov av religion. Vårt behov av att bli funna.
Det är nog det jag försöker när jag går på andakt, tidebön eller mässa. Vara där jag kan bli funnen, i tystnaden och friden där det kanske går att höra Guds röst.
0 kommentar(er)
