Så enkelt. Lite banalt. Kanske till och med uttjatat.
Så centralt.
Visst behöver vi en massa annat som mat, husrum och sånt. Ändå säger jag att kärlek är det stora centrala i livet.
Frihet är det bästa ting, som sökas kan all jorden kring... Nja. Inte så att jag skulle vilja avstå ifrån frihet, men det bästa, eller kanske det är största, det är ändå kärlek.
I alla de texter jag läser om kristendomen återkommer ständigt budskapet om kärlek.
Gud är kärlek sägs det rent av, som att begreppen är, kanske inte utbytbara, men på något vis ändå samma sak. Älska din nästa är det enda viktiga att komma ihåg, det alltsammans kokar samman till.
Gud älskar dig, upprepas också ofta. Guds kärlek är djup och personlig.
Och vi är Guds avbild. Det betyder att vi också älskar, att vi älskar djupt och personligt, och att det är Gud i oss. Vi är alla av Gud och vi älskar.
I berättelsen om Lazarus börjar Jesus gråta om jag minns rätt. Han gråter för att Lazarus är död.
Det är så det är med kärlek. I kärleken bor också sorgen. Att älska är att utsätta sig för risken att sörja.
De vi älskar djupast ger oss också sömnlösa nätter, tårar och oro.
När vi förgås av oro för våra barn, familj, vänner kan det bli så smärtsamt att åtminstone jag ibland hade önskat att det gick att skruva ner känslor lite, ta det lite lugnt.
Jag är ju inte Jesus och kan inte väcka upp någon.
Ändå är det värt det. För utan oro vore samma som utan kärlek.
Då vore allt utan mening.
Det är kärleken som är meningen.
Kan det var så jag så småningom förlikar mig med korsfästelsen? Det har alltid varit svårt för mig att förstå att Gud offrar sitt barn. Men om jag låter treenigheten sjunka in, om jag kommer ihåg Oden som hängde i nio nätter "given åt Oden, jag själv åt mig själv", ofta refererat till som en parallell till Kristus på korset. Om jag istället för att se offret av en son, ser kärleken. Om jag ser Gud som ger sig själv åt sig själv, inte för att vinna vishet som i Odensagan, utan för kärleken.
Kanske blir då nattvarden djupt meningsfull. En kärleksmåltid.
Gud blir människa och erfar människans utsatthet, och kärlekens smärtsamma sida.
Nu förutsätter jag att Gud finns förstås. Det är den livshållning jag tror jag måste ha.
Det heter ju inte jag vet Gud . Vi säger tro. Tro är att antaga, att förmoda, inte att veta.
Då kan jag ju säga.
Jag tror.
Credo.
0 kommentar(er)
