Det finns så mycket vi ska göra för att må bra.
På något sätt lyckas vi behålla den gamla idén om att sjukdomar är straff. Inte längre Guds straff för syndigt leverne, utan nu straff för ohälsosamt leverne. Om vi blir sjuka och dör är det för att vi har rökt, ätit fel, inte motionerat eller stressat för mycket. Om vi bara skötte oss så skulle vi aldrig bli sjuka. Vi skulle aldrig dö.
Ändå dör vi. Allesammans.
Ändå blir vi sjuka. Har vi inte skött oss tar vi lätt på oss skulden.
Till och med tro lär påverka livslängden.
Religiösa människor lever längre.
Fast just den delen av hälsokulturen har vi svårare att ta till oss. Äta rätt, motionera och sånt har vi som ideal, även om det sedan är svårt att leva upp till det.
Tro däremot, traditionell kristen tro, ser vi som en smula ohälsosamt. New age, detta luddiga begrepp, med allt från mindfulness till kristaller, är lite lättare att acceptera.
Vad är egentligen skillnaden?
Min tanke är att jag inte vill gå över ån efter vatten. Uppvuxen i den "kristna" delen av världen vänder jag mig till kristendomen.
Tro kan visst fungera som ren tröst. Och det ska inte föraktas.
Men det handlar också om ett förhållningssätt till livet. Det handlar om prioriteringar. I mitt fall till exempel att torsdagen är oantastlig, efter jobbet är det tyst bön och vespermässa. Inga andra aktiviteter prioriteras nånsin den kvällen. Tid för religion är lika viktigt som tid för träning, eller sömn.
Det handlar också om värderingar. Min strävan, oavsett hur den lyckas, är att se det av Gud i varje människa, att själv leva i Guds avbild. Att följa kärlekens bud.
Det handlar också om ritualer. Upprepande av handlingar och ord.
Rosenkransens hypnotiska upprepande av Fader vår och Var hälsad Maria försätter sinnet i ett djupt avslappnat tillstånd.
Visst är det lustigt att vi har mindre motstånd mot att lära oss meditera med ett mantra på ett främmande språk, än mot att lära oss två kristna böner.
Vad vi gör är ju precis samma sak.
Kanske blir livet längre av att tro. Kanske inte.
Förhoppningsvis blir det rikare. För mig är det definitivt avstressande att be och delta i vespermässa. Det är viktigt för mig att då och då gå igenom mina handlingar och avgöra om jag lever efter mina värderingar, efter kärlekens bud. Ja, livet blir rikare, eller kanske sannare.
Kanske är det okej att ägna sig åt religion, i den form man trivs med, bara för att få vara friskare? Motivet och resultatet behöver inte vara samma sak. Om ni förstår vad jag menar?
Men se döden. Den kommer vi inte undan. Vad vi än gör.
0 kommentar(er)
