Så är det dags igen. Lilla mamma skickas till sjukhuset. Jag har tappat räkningen på hur många gånger hon har åkt in under det här passerade året. Det har varit diverse sjukdomar. De staplas högre och högre till ett berg.
Det berget blir allt svårare för henne att bestiga. Hon är trött och uppgiven.
Den här gången landar hon på en geriatrisk avdelning. Kanske det innebär ett helhetsgrepp om alla sjukdomar? Hoppas det. Jag försökte räkna dem, kanske var det åtta, men jag kan ha glömt någon. De behandlas lite hit och dit, ofta med motstridiga behov.
Det är inte det vi tänker på när vi tänker oss pensionen. Vi tänker nog ofta på ledig tid, kanske lite svår ekonomi, men ändå frihet från lönearbete, roliga saker man kan göra, föreningar att gå med i, resor.
När man är en glad pensionär kommer de sista ljuva åren liksom.
Men vi pratar inte så mycket om de allra sista svåra åren. Åren när kroppen långsamt förlorar livet, sakta, en bit i taget, det kan bli en utdragen Golgatavandring.
I morgon kör jag till sjukhuset, nu vet jag var jag lättast parkerar, att jag ska passa på att köpa det särskilda godiset de har i kiosken, att jag kommer att behöva en stund i andaktsrummet.
Andaktsrummet är vackert. Det är gjort för olika trosriktningar, även privatandliga. Numera delar jag det ofta med muslimer som går igenom hela böneritualen. Ibland har jag väntat utanför för att få en ensam stund. Utanför har familjer suttit samlade och gråtit, eller planerat vem som ska vaka när. Också jag och mina systrar har suttit där tillsammans.
Det här sjukhuset har jag sagt farväl till flera på. Jag är glad att det just här finns ett vackert andaktsrum. Det hjälper.
0 kommentar(er)
