För några år sedan köpte vi mattor. Jag återkommer till det temat. Skönhet. Det vackra. Det trivsamma. Det vi tar in med våra sinnen. Må det vara konst. Naturen. Inredning. Människor. Det kan kallas ytligt.
Men det talar in i hjärtat. Till och med en matta.
Därför smyckar vi våra kyrkor, tempel, de som tjänar där. I det vackra, det harmoniska yttre, finner vi lättare det goda, harmoniska inre.
Det är inte rättvist. Vi kan och bör sträva efter att se gott även där det inte omedelbart tilltalar oss. Vi har instinkter som får också mycket små barn att visa det sötaste barnen mera uppmärksamhet och godhet. Vi har uråldriga, kanske arketypiska, sagor, där de goda alltid är vackra och de onda är fula.
Det är farliga instinkter. De kan utnyttjas. I reklam, i propaganda. Och det ska vi vara medvetna om.
Det betyder dock inte att vi ska ta avstånd ifrån skönhet. Reaktionen mot den farliga sidan av vår attraktion till det vackra har genom tiderna fått oss att städa bort skönheten. Kyrkor har skövlats. Sjuttiotalets vänsterrörelse frynte på näsan åt smink och smickrande kläder. Hela Kinas befolkning gick under många år klädda i en fångliknande uniform. Inredningsidealen har kommit snubblande nära obduktionssal. Jag har sett opera där scendekoren var svarta kuber med en röd ljusstrimma, opera märk väl, inte en konsert.
Jag vidhåller att less inte alls är more. Less är less. Det rena och avskalade låter tjusigt, men är i realiteten ofta fattigt och ostimulerande.
Jag vill att vi, samtidigt som vi strävar efter att inte luras av vår naturliga dragning till det, skapar all den skönhet vi är mäktiga. Att vi tillåter oss att ha more som är more när det är möjligt.
En mjuk matta med rika färger. Den gör mig glad.
För alla de här åren sedan när jag opererades för tarmcancer var jag konsekvent med mig själv. Dagen efter operationen hjälpte sköterskorna mig ut i duschen. Jag hade med mig finkläder, jag klädde och sminkade mig noga. Det tog säkert två timmar för jag var inte i bästa skick. Slangar och påsar satt överallt på mig. Jag såg till att de var i vackra väskor som hängde på droppställningen. Dragandes den gjorde jag mina dagliga promenader i korridoren för att hindra blodpropp.
Jag gjorde det för min egen skull. Men sköterskorna kom in på mitt rum och tackade mig. De såg mig och mina medpatienter dagligen. Vi var alla nyopererade för cancer, i ckocktillstånd, förtvivlade, rädda. I eländligt kroppsligt skick.
Sjukhuskläderna gör inte det bästa av någon. Avdelningen var deprimerande att arbeta på.
Sköterskorna blev glada av att se en människa i smink och finkläder. Det lyfte dem.
Alla borde uppmuntras att ta med fina kläder och smink om de ville. Avdelningen borde vara estetiskt mera tilltalande i färger och inredning. Kanske kunde det ordnas ganska billigt med ljusprojektioner. Jag slår vad om att det skulle kännas en aning bättre för både personal och patienter.
Det skulle inte ta bort allt ont, men det skulle göra det en gnutta lättare att uthärda.
0 kommentar(er)
