Läser i nyheterna om en man som höll på att bli uppäten av en val. Fast valen spottade ut honom. Där ser man, de där gamla bibliska berättelserna har verklighetsbakgrund. Jona i valfiskens buk står i tidningen år 2019, det är dock Rainer i valfiskens mun. Men i alla fall! Sånt händer! Sak samma med regn av paddor, gräshoppsinvasion och annat.
Det är som med de gamla folksagorna. De återkommer i snarlika versioner i olika länder och de har ofta någon sanning i sig.
Hans och Greta överges av sina egna föräldrar i den äldre versionen. Det är hungersnöd och föräldrarna offrar barnen för att själva överleva. Jo, jo, så kunde det nog gå till även i verkligheten.
De där gamla sagorna har haft ett avgörande inflytande på mig. I synnerhet två av dem. "Grodkungen och Henrik med järnbanden" är den ena. Där är det själva järnbanden jag minns. Henrik har fått en så stor sorg att han har låtit spänna tre järnband kring sitt bröst för att hans hjärta inte ska brista. När så kungasonen räddas och Henriks sorg är över hörs ett knak. Det är det första järnbandet som brister. Så ytterligare ett och sedan det sista.
Hur väl tyckte jag inte att jag kände banden brista då Henrik åter kunde vara lycklig. Han har tappert spänt banden för att kunna uthärda.
Det är offer och att uthärda som gripit mig mest i sagorna.
Den andra är sagan "De sju korparna" i vissa versioner tre. Sju, eller tre, bröder är förvandlade till korpar av fadern då de misslyckats med att hämta dopvatten till sin nyfödda syster. När hon vuxit upp och får veta detta tynger henne skulden till brödernas olycka. Hon måste rädda dem. Av en stjärna får hon ett kycklingben som nyckel för att låsa upp glasberget där bröderna hålls. Då hon kommer fram finner hon att hon tappat benet. Hon bryter då av sitt eget finger för att med fingerbenet öppna berget. Och bröderna räddas.
Moralen lever ännu i mig. Ta ansvar för sina misstag. Vara beredd att offra sig. Uthärda. Sona sin skuld.
Omöjliga och plågsamma ideal att försöka leva upp till.
Var och en sin egen Jesus, liksom. Det heter ju också att man måste bära sitt eget kors.
Just nu är det ju fastetider också. Då är det fint att lida.
Hå, hå, ja, ja. Fast jag inte vill, så har jag det i mig. Är stoltast över det jag gjort som varit plågsammast. Beundrar sporter som verkar innebära uthållighet mest. Drömmer ännu om att kunna springa ett maraton. (Det kan jag glömma!)
Det är fint att lida. Så är det bara. Både i sagorna och i religionen.
Är kanske skulden den stora frestelsen?
Guds kärlek, systerns kärlek, Henriks kärlek är kanske det vi ska ta fasta på i stället? Både i sagorna och religionen.
0 kommentar(er)
