Det sägs att kirurger ofta har ett Gudskomplex. Jag tror att vi kan ha det lite till mans. Åtminstone jag.
Ofta kan jag dagdrömma om att ordna andras liv. Jag tänker ut hur de borde vara klädda, träna, äta. Ser jag karaktärer i en film som ser smutsiga ut får jag nästan svårt att följa handlingen för jag vill bara ett de tar ett bad.
Det kan utvidgas till hela länder. Två gånger har jag semestrat i länder med sopor som täcker gatorna, stora hål i vägarna, vanskötsel på olika sätt. Det kliar i mig att ta över hela landet och starta gatukontor, parkförvaltningar och sophantering. Samt införa skatt.
Åtminstone, tänker jag, kunde jag tvinga ett kvarter att samla ihop alla sina sopor i en enda hög, ha latriner på ett ställe och matlagning på ett annat. Bara ett kvarter. Låt mig få makt bara över det åtminstone.
Det är så frustrerande att andra inte förstår sitt eget bästa lika bra som jag. De bara envisas med att leva sina egna liv som de själva vill.
Om jag var Gud, en sådan där gammaltestamentlig allmaktsgud, då skulle det bli andra bullar. Den fria viljan skulle begränsas till sånt som jag ansåg vara nyttigt för folk. Ville de äta sötsaker fem gånger om dagen så skulle det inte gå. Sötsakerna skulle obönhörligt förvandlas till vatten och broccoli. Utom på lördagar. Typ.
Men den enda man kan förändra är ju sig själv. Det är också ett stort projekt. För själv är man nästan lika omöjlig som alla de andra. Fast man har sagt till sig att träna varannan dag kondition och varannan styrka. Så gör man inte det. Fast man vet att man mår mycket bättre av det.
Det gäller att bli sin egen maktgud. Som Pippi Långstrump. Hon sade åt sig själv på skarpen om hon inte lydde sig.
Det är ju också det enda sättet att få anhöriga att inte oroa sig. Alla vet hur tärande oron för en älskad kan vara. Ibland är det ödet, då är det bara att finna sig i det. Men vissa saker kan vi påverka så att våra anhöriga slipper oroa sig. Vi kan se till att det inte finns anledning att oroa sig för sådant.
Att sköta sig väl, ta hand om sig, är en kärleksgärning mot de som älskar en. Då slipper de att oroa sig.
Att bara säga till dem att låta bli att oroa sig är fullkomligt värdelöst. Om det finns anledning att oroa sig så går det inte att låta bli. Det man egentligen säger är att de inte ska älska en.
Själv försöker jag lova mig att alltid sköta mig så att de som älskar mig ska ha så lite anledning som möjligt att oroa sig.
Eller ...... Gör jag det egentligen?
Hm. Jag kunde ju ha sökt läkare fem år tidigare och tvingat fram diagnosen på tarmcancer innan den hunnit växa sig så stor som den gjorde.
Men se där tar det stopp. Nån gång ska jag skaffa en husläkare som verkligen kollar upp allt som krånglar med kroppen. Kanske när jag blir pensionär.
Tror jag tra,la, la...
Vi har det nog rätt bra med Gud och fri vilja.
0 kommentar(er)
