Torsdagarna är mina.
De andra dagarna vill jag vara med andra. Hälsa på lilla mamma, läsa för barnbarnen, umgås med älskade maken. De andra vardagarna är fyllda av människorna jag älskar.
Torsdagen är till för tystnaden, vespern, mötet inåt, mötet med Gud om man så vill. Den tysta inre bönen, den entoniga växelsången, en kort predikan, ibland klok och tänkvärd, ibland inte. Ord som upprepas vecka efter vecka. Jag har deltagit sedan slutet av sommaren, ännu inte ett helt år, ännu är kyrkoårets växlingar nya för mig. Jag har känt till dem men inte upplevt dem.
Att känna till och uppleva är inte samma sak.
Jag visste hur kastsystemet i Indien fungerade innan jag åkte dit och själv såg det. Jag visste hur den heliga floden Ganges såg ut, att man brände döda där, att den var helig.
När jag var där upplevde jag heligheten. Ute på floden i skymningen satte jag min lilla blomsterbåt med ett brinnande ljus i vattnet, vi var många. De små ljusen guppade mångtaligt på den mörka vattenytan. På land ljöd helig musik och likbålen brann.
I den stunden var det heliga närvarande.
Sedan den stunden tror jag att jag ska leva lika länge som de flesta. Där och då släppte det sista av den stora cancerskräcken sitt grepp om mig. Där och då började jag tro på livet igen.
Jag upplevde den heliga Ganges.
Torsdagarna är jag i det katolska klostret i Rögle om kvällen för tyst bön och vesper. Hemma har vi en statyett av Maria på spiselkransen. På uteplatsen en Buddha. Här på bloggen har jag bilden från Varanasi, den heliga platsen vis Ganges.
Vackra platser med närhet till själen, eller Gud, vad man nu vill kalla det.
Vi behöver det. Vi är värda det. Skönhet och helighet. Tid för själen.
0 kommentar(er)
