Barnatro.
Jag hade aldrig någon barnatro. Min uppväxt var fullkomligt sekulär. Min första upplevelse av att tro kom i sena tjugoårsåldern.
Är det därför den inte kunde fastna ordentligt? Jag lyssnar på gudsmän och gudskvinnor som talar om tvivel. Det finns mycket skrivet om det. Själens mörka natt.
Ändå känns det inte riktigt som tvivel. Det talas om Guds tystnad, om Guds frånvändhet, om Guds natur, om huruvida Gud vill ha just en själv.
Men om Gud är som jultomten? Ett påhitt, helt och hållet ett påhitt. Om det inte finns någon/något som kan vara tyst, bortvänd, maktlös eller inte vilja älska just en själv. Alla dessa saker förutsätter ju ändå Guds själva existens.
Om jag vill tro på tomten så innebär det inte att jag gör det. Det går inte. En vuxen människa kan inte tro på tomten. Det hjälps inte att man vill.
Att vilja tro på Gud, hur vi än väljer att definiera begreppet, innebär inte att man kan.
Hade det varit lättare om jag en gång haft en barnatro? Något begravt djupt i känslolivet där jag kunde bottna?
Då kunde jag tvivla på Gudsbilden. Omforma den. Låta den bli vuxen. Då vore det inte att tvivla utan mera att mogna. Det är säkert smärtsamt. Ger nog växtvärk.
Ändå räknar jag det inte riktigt som tvivel att kämpa med sin gudsbild,eller sin relation med Gud, eller kontakt med Gud. Då är där ju ändå något att förhålla sig till.
Den tysta Guden, den maktlösa Guden, Guden som inte älskar en. Det är ju åtminstone en Gud.
Jag vill tro på en Gud. Tyst, ok, maktlös, ok, helst inte likgiltig eller straffande, men en Gud som jag ändå tror är. En Gud som är.
Ska det vara så jävla svårt?
0 kommentar(er)
