Torsdag, äntligen en vesper som jag kan gå på. Ingen mässa idag, men det gör inget, bara vespern är helt tillräcklig.
I den tysta bönen innan själva vespern börjar jag finna lugnet.
Utanför skiftar sol och moln, genom fönstren lyses altaret upp emellanåt. Det är tyst. Här är en stämning av frid. Det är som om världen utanför är mycket fjärran. Här inne är det tystnad, frid, trygghet och gemenskap. Det luktar på ett särskilt sätt också.
Lukten bidrar till lugnet. Association och minne trixar med våra känslor. Hos tandläkaren gör lukten mig ångestfylld, den här lukten gör mig lugn.
Jag finner mig en smula mera troende just i kväll, möjligheten av en "högre makt" känns inte lika avlägsen. Ber för dem jag älskar, för dem som jag vet går igenom svårigheter just nu, för nunnorna som erbjuder gemenskapen och andakten, tackar för att jag får ta del av den. Och det känns lite som att "något" är närvarande. Något som har just med oss i rummet att göra, att vi samlats i bön och vesper. Vi är en helhet just nu, en helhet som är större än summan av oss. Detta "något" är inte lika avlägset och omöjligt att tro på som det brukar och jag tror att de vi ber för kanske nås av något. Jag hoppas det, att de nås av det de behöver, kanske styrka, kanske mod, kanske tålamod, kanske insikt, jag vet inte, men kanske kan "något" hjälpa dem på de vägar de går. Kanske hjälper det mig på min väg.
Växelsången klingar, jag deltar. Känner att min förkylning svider lite i halsen, men det är okej. När en nunna ska läsa en text som hör till dagen läser hon inte den jag slagit upp och som står på tavlan. Sederna är förvillande och främmande, kanske har jag misstagit mig.
Men nej, när hon är färdig fnittrar hon till.
"Sorry!" utbrister hon och de andra nunnorna skrattar med henne. Hon återgår till den rätta texten och vi svarar.
När jag kör hem är jag lite krasslig till kroppen, nyser flera gånger i sträck och längtar efter varma lindrande drycker, men min själ är ovanligt fylld av tillförsikt. Just det. Tillförsikt.
0 kommentar(er)
