Tankar från magen

Balansera mot havet
 
 
Måttlöshet. Måttfullhet. Askes.
 
Skrivet just så med måttfullheten i mitten ser vi att det kan läggas i en balansvåg. Ligger det lika mycket i båda vågskålarna uppnår vi equilibrium.
 
Jag tror på måttfullheten, på balansen.

Av det nödvändiga i livet kan vi glupa i oss, frossa i mat, låta oss korrumperas av maktbegär, samla orimliga rikedomar, hänge oss åt sexuella överdrifter, listan kan fyllas på i oändlighet.

Vi kan också förneka oss det nödvändiga in absurdum. Fasta som en eremit i öknen, förneka oss allting som vi behöver, i värsta fall så till den milda grad att vi dör.

Både askesen och måttlösheten är en form av omåttlighet. Ödmjukhet kan urarta till självförnekelse som absurt nog är en form av högmod, och det självhävdande högmodet yttrar sig också i bristande respekt för andra.

Vi balanserar genom livet i försöken att äta lagom, vara lagom snälla, lagom bestämda, lagom ödmjuka, lagom stolta, lagom rika, lagom fattiga.
Livet är en vansklig balansakt, inte så mycket ett val mellan den smala eller breda vägen.

Snarare går vi på brädor, sådana där som ligger på vägen ner till havet. Det är inte jättesvårt att gå på dem, de leder inte över ett farligt stup, tar vi ett snedsteg hamnar foten bara i det där sträva gräset eller i sanden.

Men om vi har fått vårt balanssinne skadat. Om vi har en skada i örat kanske, eller är fulla, eller har en tumör i hjärnan, om vi är vingliga av någon medfödd anledning, av oförståndigt drickande, av en sjukdom eller olycka. Då kan det vara svårt att hålla sig på de där brädorna.

Livet är några brädor ner till stranden. Om vi kan hålla balansen, vara måttfulla, kommer vi hela vägen på dem ner till havet.

Tyvärr får vi dåligt balanssinne av många saker. Vi kan vara födda med olika mått av maktlystnad, glupande aptit, beroendetendenser. Vi kan också skadas av livets erfarenheter och utveckla dessa sidor.

De flesta av oss försöker ta oss upp på brädorna igen,har vi gått för långt pendlar vi tillbaka.

Men det viktiga är att minnas balansen. Målet är inte askes. Att det inte är frosseri, i mat, makt, sex, ägodelar, ger sig av sig självt. Ingen tror att det är rätt och dygdigt. Men vi har lite för lätt att beundra askesen, puritanerna talar till och med själva ibland om sig själva som goda, och skambelägger frossarna.

Vi kan tro att ju mindre vi unnar oss, desto bättre människor är vi.

Men så är det inte. Omåttlig askes leder oss bort från det goda den också. Dessutom ger den ibland en sådan frustration att vi helt tappar koncepterna och kastar oss över på andra sidan och blir frossare.

Jag vill predika måttfullhetens evangelium.

Så kan vi simma ut i det varma havet tillsammans när vi är framme.