Dagen innan på fredagen ringde sköterskan mig på jobbet och sa att det var nog lika bra att avsluta jobbet och köra till lilla mamma. Jag har ju varit beredd på detta så länge, ändå började jag ofrivilligt att gråta när jag gick från personalrummet till mina kollegor för att säga att jag måste gå.
Lilla mamma låg i sin säng hemma i det hus hon bott i sedan 1970, hon andades snabbt och orkade inte tala. Ett framandat jakande eller nekande förmådde hon ibland. Mina systrar och jag satt hos henne, sköterska och hemtjänst kom och gick. När lilla mamma svarade ja på att hon nu hade ont fick hon en morfinspruta, hon kunde inte svälja. Vi fick dit särskilda pinnar med en substans att fukta munnen med.
En av mina systrar hade ett stort ljus i en kruka med sig. Orange i just den färg som lilla mamma alltid älskat. Ljuset brann i rummet och spred en mild god doft. Jag hade några inspelningar av min dotter som är operasångerska och provade att spela upp dem, jag frågade lilla mamma om jag skulle stänga av och hon andades fram nej. Jag tror hon kände igen sitt barnbarns röst och njöt av musiken. Hon var alltid så stolt över sina sju barnbarn.
Under natten sov vi hemma, vi visste inte att det sedan skulle gå så fort. Ingen av oss sov många timmar. På morgonen kom jag dit först, mina systrar kom strax efter. Lilla mamma hade fått mer morfin under natten och hade sovit hela natten. Nu andades hon riktigt snabbt och svarade inte alls. Jag satte mig och tog hennes hand och berättade att vi var där.
Musiken som hon visat att hon tyckte om spelade vi på låg volym för henne. Vi talade till henne. Kanske hörde hon.
"Mamma, allt ska bli bra." "Jag håller din hand" " Xx älskar dig" Alla vi systrar med namn så att hon hörde var och ens namn på den som älskar henne, Alla barnbarnens namn ett efter ett, med orden älskar dig.
" Vi är här hos dig, mamma, vi stannar hos dig." " Jag håller dig i handen" "Det är jobbigt nu, snart andas du lättare" "Du blir buren mamma, du blir buren i en famn av kärlek". " Vi stannar hos dig" " Du blir buren som ett barn"
Så blev det tydligt att det var mycket nära döden. "Din mamma och pappa ska hjälpa dig" " Marja (mammas älskade syster som dog för många år sedan) ska hjälpa dig" "De älskar dig" " De är här och bär dig"
Nu var det lång paus mellan andetagen. "Änglar är här, de ska bära dig"
För se, lilla mamma trodde på änglar. "De bär dig som ett barn i famnen"
Jag ville inte släppa hennes hand och när jag talade ville jag låta lugn och trygg. Samtidigt grät jag häftigt, fick pausa ibland och se till att gråten inte hördes alls, tala när rösten bar väl. Ingen av oss hade tänkt på näsdukar. Jag grät och snöt mig tyst i min sjal som blev allt äckligare och våtare.
Efter det sista andetaget fortsatte vi att tala till henne en stund, kanske kunde hon ännu höra.
När allt var riktigt slut var det fritt fram att gråta högt. Vi ställde fönstret på glänt.
Lilla mamma har lämnat jorden.
0 kommentar(er)
