Dag fem
Har satt alarmet på tio i sex ifall jag inte vaknar tidigare av mig själv idag. Vill helst hinna duscha och fixa mig innan morgonens tysta tillbedjan. Sommartiden har helt klart lämnat mig, för när alarmet väcker mig och jag ligger kvar en stund för att vakna, somnar jag om. Vaknar tio över och får stressa för att hinna.
Det hämnar sig, min koncentration brister under tillbedjan och jag glömde i brådskan att ta nässpray varför jag hela tiden störs av nästäppa. För kontemplation behöver jag vara utan kroppsliga störningar, jag kan inte bortse ifrån dem. Finns där en störning tänker jag bara på den hela tiden.
Det för mig osökt in på askes. Jag tror inte på askes. Jag tror inte på lidande. Det förädlar inte, snarare tvärt om.
Balans tror jag på, måttlighet, det gamla hederliga lagom.
När jag ber kan det inte vara obekvämt så att jag tänker på värkande rygg eller hur jag fryser, då blir jag okoncentrerad och tappar fokus.
Religioner har en olycklig tendens att nedvärdera kroppen och sätta dess behov i motsättning till andlighet. Tanken att man ska sätta sig över kroppen, rent av skapa lite obehag, för att lära sig att nå "högre" finner jag bara oförståndig.
Det känns lite som småpojkars tävlan i vem som kan äta det äckligaste masken. Ja, det känns mycket som pojkars tävlan om att väcka varandras beundran. Vem är snabbast, starkast, modigast, uthärdar mest smärta och så vidare.
Kvinnor går inte fria från det heller. Inte så mycket att vi vill utföra beundransvärda stordåd. Men det är finare att föda utan bedövning än med, det är finare att vara naturligt vacker än att bry sig om sitt utseende, det är finare att vara tålmodig än otålig, lågmäld än högljudd.
Vi tävlar alla på olika sätt. Och det är ju inte fel att vilja vara sitt bästa jag, både andligt, socialt och kroppsligt.
Det är bara den där balansen. Lagom av allting.
Stressen stör också mer än jag trodde. Att vara nära att inte hinna och tvingas till brådska är inte bra. Jag har alltid trott att jag är bra på att accelerera, skynda mig mer och mer ju närmare deadline jag kommer. Men idag märker jag att det visst fungerade så till vida att jag nätt och jämt hann in i kapellet i tid, men det störde min tillbedjan, jag kunde inte lämna brådskan bakom mig och jag var okoncentrerad av det också.
Lärdomen är, förbered tidebönen i lugn takt, ordna allt som behövs så att det inte blir störande obekvämt för kroppen.
I morgon sätter jag larmet på kvart i sex och dessutom på sex prick. Om jag går upp på riktigt klockan sex bör jag hinna utan stress.
Båda systrarna har beviljat mig vars ett samtal. Jag ser fram emot det. Olika tankar som kan berika och växa i mig, vilken ynnest. Lite girig är jag som roffar åt mig två samtal, men sanningen är att jag gärna hade haft flera, med olika nunnor, munkar och präster. Jag samlar tankar och insikter, låter dem arbeta i mig, och kommer så sakta vidare själv. Att bara läsa en bok, lyssna till en röst, det är jag för gammal för.
Men jag är, vid sextiotvå års ålder, faktiskt beredd att i alla fall hålla mig till en tro. Det har jag inte haft vilja att göra tidigare. Men nu tror jag att utövandet av en enda tro är samlande och gör det djupare. Det innebär inte att jag respekterar andra vägar till Gud mindre, bara att detta är den väg som jag tror är min.
0 kommentar(er)
