Dag fyra
Var vaken ett tag under natten, men sov sedan tills alarmet väckte mig.
Tänder ett ljus åt lilla mamma den här morgonen också som är allhelgonadagen. En syster undrar och jag förstår att det kanske inte riktigt är bruk att göra det vid laudes. Känner mig lite dum, vet inte riktigt vad som gäller.
Har svårt att koncentrera mig den här morgonen, lite spleen hänger kvar från i går kväll. Känner mig otålig och ur form. Intressant. Förra gången var jag väldigt tillfreds med att vara tyst. Nu börjar det kännas irriterande.
Fylls av tvivel. Hur mycket jag än önskar det så finns kanske ingen Gud. Inget evigt liv. Bara tomhet och förintelse. Mamma och alla mina andra döda är kanske bara ingenting. När jag dör kanske jag bara upphör. Tillvaron är kanske bara materia i olika former helt utan någon närvaro. Gud kanske känns frånvarande för att det inte finns någon Gud.
Jag vill att det ska finnas. Jag vill tro. Men vet inte om jag kan. Det är så sorgesamt. Det är också skrämmande. För jag fruktar förintelse. Döden har flåsat mig i nacken och jag har smakat dess ångest. Att inte längre finnas. Det skrämmer mig.
När jag var sjuk och risken att jag skulle dö var överhängande blev det så svårt att tro. Det var lättare innan, innan var döden avlägsen, nästan inte verklig, när döden hotade mig i nuet flög den tro jag ändå haft bort, jag försökte be genom hela behandlingstiden, men aldrig har Gud känts så frånvarande.
Nu har åren gått, jag överlevde verkar det som. Lite vågar jag hoppas att Gud ändå finns. Även om jag inte kan känna närvaron.
Stackars lilla mamma är också död nu. Jag försökte hjälpa henne, trösta henne ifall hon behövde tröst. Jag talade om änglarna som bar henne, om de som gått före som skulle hjälpa henne, om min och de familjens kärlek. Jag höll hennes hand, kanske kunde hon känna det. Jag spelade Synnes inspelning för henne. Den hon visat att hon ville höra kvällen innan. Hon svarade inte längre, men hon hörde säkert. Jag upprepade att jag var där, att snart skulle hon få det bra igen. "Jag är här hos dig, mamma. Jag håller i din hand. Jag älskar dig mamma." Jag upprepade det om och om igen. " Här är änglar i rummet mamma, de ska bära dig, de ska bära dig som ett barn i famnen."
Måtte det vara sant.
Under förmiddagen återfår jag lugnet och viss tillförsikt. Kanske Gud finns i alla fall. Tro, hopp och kärlek. Det är det jag har för ögonen.
Går ner i kapellet en liten stund, möter syster Celine där och frågar om hon har tid för ett samtal med mig innan jag åker hem. Jag hoppas få ett samtal med syster Katarina som blivit en särskild kontakt för mig här på Rögle, men sedan jag hört syster Celines tal på you tube om himlen, har jag tänkt att jag någon gång skulle vilja tala med henne också.
Någon gång skulle jag också vilja prata med någon lämplig av prästerna.
Vid rosenkransen och sext har jag förnyat hopp om Guds existens. Övertygad kanske jag aldrig får förmånen att vara, men jag vill tro.
Syster Celine sa några ord till mig i kapellet som rörde mig djupt. Att lilla mamma nu är med Maria. Hon sa inte, är med Gud, hon sa med Maria. De orden grep mitt hjärta. Det är ju mest genom Maria jag tror jag kan ana Gud. När vi sedan bad rosenkransen och upprepade " Heliga Maria, Guds moder. Bed för oss syndare, nu och i vår dödsstund" Då kunde jag föreställa mig hennes närvaro, använda Ignatius metod och se henne inför mig. Måtte hon ha varit med stackars lilla mamma och bett för henne i hennes dödsstund. Må hon vara med mig i min. I dagens rosenkrans kunde jag om och om igen också be henne att be för mig, syndare, som har skuld i hur tung jag fann bördan av min stackars lilla mamma då hon levde.
Finner att jag hela tiden längtar till nästa tidebön. Om det är för att jag djupt behöver dem, eller bara för att det ju är det enda som händer, vågar jag inte riktigt säga. Det är lite av varje tror jag. Morgnarnas tysta tillbedjan följd av laudes och kvällarnas avslutande med completorium är de bästa stunderna
0 kommentar(er)
