Dag tre
Vaknar halvfem igen, sommartiden tycks dröja sig kvar i mig, men det gör ingenting. Det är skönt att kunna vakna sakta innan dusch och kläder.
Jag går ner i kapellet fem minuter innan morgonens tysta tillbedjan och finner till min förvåning att flera redan är där. Sätter mig tillrätta, försöker ta en snabb bild innan, det är så vackert och stämningsfullt, jag vill fånga det och ha med här. Men min padda gör bara en mycket mörk bild. Jag tar en bild till när tillbedjan avslutas och dagsljuset har hunnit in.
Morgonens tysta tillbedjan är nog den bästa stunden under dagen. Kapellet tycks fyllas av vår gemensamma tysta tillbedjan, altaret är vackrare än någonsin, det är en oändlig skönhet och frid i rummet.
Jag ber för en mycket kär vän, länge och innerligt, drömde en oroande och sorglig dröm om henne just innan jag vaknade.
Jag ber för livet, för det eviga livet, mitt hjärta fylls av sorg, över lilla mamma, över livets och dödens villkor, mina ögon fylls av tårar. I denna skönhet och frid vågar jag vila och låta sorgen över min stackars mamma finnas. Hon var en människa, med mänskliga begränsningar, jag var ofta irriterad på henne, och jag älskade henne. Hon var en börda, nu bär jag inte den bördan längre, och jag gråter, fast det är skönt att slippa bördan gråter jag i sorg. Mitt hjärta värker av medlidande för henne, för hennes sista tid. Min stackars, stackars lilla mamma.
Jag ber att jag ska slippa dö på länge än och att min död, den dag den ändå måste komma, ska bli utan plåga. Jag ber att slippa begrava dem som är yngre än jag, i synnerhet ber jag för henne jag drömde om.
Jag tänder ett ljus för mamma idag också, strax innan laudes börjar. Syster Celine tänder samtidigt ljuset ovanför vid Mariastatyetten. Vi sjunger tillsammans i laudes, dagens evangelium läses. Dessa ritualer är så vackra, så innerliga, så fulla av visdom, så fulla av kval, av tacksamhet, av förtvivlan, av tillbedjan, av glädje. Dessa ritualer är så fulla. "Åh, att jag i dag, finge höra Herrens röst" Sådant sjunger vi, och ord som skulle ha känts fåniga i ett annat sammanhang får i stället vingar som bär oss närmare Gud.
Det blir mässa vid middagstid, ingen rosenkrans. Hantverkare sätter in dörren till kapellet, nu är entrén helt handikappanpassad. De arbetar hela dagen och tidebönernas tider anpassas en smula. Vid mässan är det en svensk präst, han talar om Guds kärlek, hur den syns tydligt också i gamla testamentet. Även idag får jag ett kors i pannan och en välsignelse vid kommunionen. Undrar om jag någonsin kommer att delta på riktigt? Inte bara måste jag först accepteras av kyrkan och bli katolik, utan också har jag hela problemet med celiakin. Två problem på helt olika nivå, men båda kan komma att utesluta mig ur den gemenskapen.
Allergier och autoimmuna sjukdomar är oerhört retliga sociala handikapp. Jag drömmer om ett medicinskt framsteg som innebär att dessa sjukdomar helt kan botas.
Samt cancer förstås! Helt, totalt frisk skulle jag vara. Ingen cancer, inga allergier, ingen celiaki, ingen artros, ingen astma. Fast om jag bara sköter mig så lever jag ju ett helt friskt liv. Så mycket värre det kunde ha gått! Jag tackar dagligen för mitt liv och min hälsa.
Vid vespern har nunnorna arrangerat ljus, en tavla, tyg och blommor vackert framför altaret. Rökelsekar framför och på altaret.
Det blir tidig kvällsvard eftersom det var tidig vesper. Syster Sophie kommer och talar om att det inte blir completorium i kväll. Så sorgligt. Jag tar med den " bruna boken" kyrkans dagliga bön, upp på rummet som tröst. Klockan sex har jag redan pyjamas på mig, jag ska ju ändå inte gå ut mer idag.
Utan completorium blir kvällen ganska trist faktiskt. Jag börjar längta efter älskade maken, fuskar lite och ser videon på ett par sekunder som jag spelade in med honom av misstag en gång. Hans härliga skratt ljuder i mitt lilla rum. Bara en gång gör jag det. Sedan läser jag lite i den bruna boken, begrundar mina blåmärken som ännu inte verkar blekna och har det rätt tråkigt.
Tänker på tv-serien som gick för flera år sedan där en grupp människor fick göra en längre tyst retreat under inspelning, en präst ledde dem och de var också rätt uttråkade minns jag. Några av dem fick så småningom en upplevelse av Gud, kanske är det bra att bli uttråkad om man vill möta gud? I så fall är det absolut värt det, men jag känner mig inte alls andlig den här kvällen faktiskt. Bara rätt och slätt uttråkad. Bibeln är inte så charmig i kväll. Jag orkar inte med några höga tankar. Vill ha lite enkel vanlig underhållning. Klockan är inte ens åtta och jag har inte lust med någonting. Inte läsa Bibeln, inte sticka, inte läsa i den bruna boken. Urtråkigt är det. I Bibeln utvandrar Mose om och om igen, och de tillverkar helgedomen till Gud. Det beskrivs om och om igen i detalj hur de väver gethår och syr ihop våder. Det är sida upp och sida ned av rödfärgade baggskinn, bräder av akacieträ, diverse måttangivelser och det är som att läsa en väldigt lång och komplicerad stickbeskrivning. Jag skummar allt slarvigare igenom texten med tio alnar, fyrtio socklar, femtio hakar, tvinnat fint lingarn och fan och hans moster. Måtte de komma fram snart. Men vi vet ju. De tar vääääldigt god tid på sig, och de tar en rejäl omväg. Berättelsen är mycket lik sig i de olika versionerna och jag undrar varför det beslöts att alla ska vara med i Bibeln. Lagarna upprepas också i varje version utan större skillnader, det där med killingarna som inte får tillagas i moderns mjölk upprepas. Seden var tydligen viktig i någon konkurrerande religion eftersom den förbjöds så precist. Folk får inte ha sex med djur heller, det är egentligen rätt intressant, det skulle inte nämnas om det inte var en förekommande företeelse. Många förseelser kan man betala sig fri ifrån, andra straffas med döden, rätt mycket är det dödsstraff på.
0 kommentar(er)
