Tankar från magen

Dag två

Bild: mitt rum hos nunnorna på Rögle kloster

Dag två
Vaknar halvfem eftersom det fortfarande känns som halvsex. Jag har ännu inte vant mig vid vintertiden. Ligger och vaknar i en halv timme. Sedan funderar jag vidare på min längtan till den katolska kyrkan.
Vad handlar det hela om?
Längtan efter att tillhöra är en viktig del. Att ingå i ett sammanhang, att dela andligheten med andra. Tillbe tillsammans.
Liturgin är viktig, den är ett verktyg för att nå in i hjärtat där jag kan bli medveten om Gud.
Lustigt nog är texterna om synd i katolska katekesen också något som tilltalar mig. Synden skulle jag tidigare bara avfärdat, vi är ju rätt hyggliga människor i allmänhet. Men den fördjupande och nyanserande synen jag möter i kyrkans texter ger mig en ny insikt.
Tystnaden, att det finns en tradition av gemensam djup tystnad, en tradition av kontemplation, av tyst bön, av meditation. Detta var det som först drog mig hit.
Erkännandet av att mycket i tron kan inte förklaras med förståndet, att mycket måste ses som ett mysterium som förstås på ett helt annat plan. Treenigheten och teodiceproblemet är klassiska sådana frågor som man förstår i det mystika med hjärtats förståelse.
Sedan kanske trettio år har jag läst en hel del andlig litteratur och det har alltid varit det som skrivits av katolska kyrkans tjänare som gått in i hjärtat och betytt något.
Den gudsförståelse som drabbade mig för ännu längre sedan behövde näring för att inte förblekna. Kväkarna var det jag så småningom fann. Där mötte jag först den djupa tystnaden. Där kunde jag passa in fast jag då inte kunde kalla mig kristen. Det jag nu står inför är att jag nog ändå finner att jag vill vara kristen. Det är de flesta kväkare förvisso, men jag behöver det som kyrkan har om jag verkligen ska vara kristen tror jag.

Sedan finns fortfarande problemet med att passa in. Jag är frånskild och omgift. Det kan jag varken förneka eller ångra. Kyrkans syn på familj, män och kvinnor, och sexualitet, är inte min syn. Kanske vill kyrkan inte ha en sådan som mig. Men skulle den ha överseende med mig och släppa in mig i alla fall, så måste jag i min tur ha överseende och acceptera kyrkan. Kyrkan förändras ständigt. Vem vet, kanske delvis i detta. I verkligheten lever ytterst få katoliker efter kyrkans lära i dessa frågor.

Morgonens tysta tillbedjan är oändligt vacker, två ljus brinner på altaret, det är stilla, nunnorna knäböjer eller sitter i inre bön. Det finns bönemattor att lägga ut, små meditationspallar och meditationskuddar. Jag har experimenterat och kommit fram till att jag helst sitter på knä på två mattor, utan pall eller kudde. Inte under hela tystnaden, efter en halv timme har fötterna somnat helt och jag måste sätta mig i bänken för att inte ramla omkull när jag ställer mig. Mina fötter är ju alltid halvsomnade från början av nervskadorna från cellgifterna.
Tystnaden avslutas med det spröda klingandet från den mekaniska gyllene gonggongen som står mellan ljusen. Under tiden har det ljusnat ute, frosten ligger vit på gräset och grenarna, jag oroar mig för att jag inte har satt på vinterdäcken ännu. Försöker släppa oron för vardagen och återgå till andakten. Vi sjunger tillsammans i laudes, det mesta kan jag följa med någorlunda i. Allt är stämningsfullt. Nunnornas röster klingar ljust under taket. Syster Katarina har kramat om mig innan laudes och välkomnat mig. Mitt hjärta är fullt av tacksamhet mot denna plats, dessa kvinnor, kyrkan och ytterst naturligtvis, Gud. Tankarna på hur lilla mamma dog är där, hoppet om att hon och pappa och alla de andra jag känt, som nu är döda, hoppet om att de nu är med Gud, flämtar med en liten låga inom mig.
Låt Gud finnas!
Mellan laudes och rosenkrans med sext läser jag vidare i Bibeln och, tro det eller ej, sover nog en liten stund. Så var det förra gången jag var här också, jag sov och sov. Frågan är om jag längtar hit bara för att jag kan sova så mycket?
Min förvirring över tavlan som visar aktuell psalm eller text har inte riktigt försvunnit. Hänvisningen, Gloria II, till sext gjorde mig helt vilsen, boken Gloria låg framme, så långt klarade jag mig. Men var i all sin dar var II? När sången började hade jag slagit upp 2, det var uppenbarligen fel. Jag skulle behöva en praktisk kurs i hur man hittar bland alla hänvisningar till varje text eller psalm.
Det är strålande sol ute också denna dag, kallt men mycket vackert. Jag har lite dåligt samvete över att inte gå ut i det vackra vädret, men jag vill hellre vila. Det är redan onsdag eftermiddag, det känns som att de här två dagarna bara har försvunnit, jag vill dra ut på dem, stanna i lugnet. Någon gång, kanske när jag pensionerat mig, ska jag fråga om jag kan tillbringa en längre tid här, kanske några veckor i sträck. Problemet är att jag säkert skulle längta efter älskade maken, sist jag var här körde jag hem på söndagen i högsta hastighet.
Till kvällens tysta bön är här flera besökare. Någon sitter i bänken, någon gör som nunnorna och ligger på knä.
När vespern börjar visar det sig att i kväll är här en präst, så det blir vesper med mässa. Innan vi börjar försöker jag få koll på rätt sidor och lösa blad med hymner. Nunnorna har fack under sina bänkar där de har böcker och annat, de plockar fram sina texter, tänder ljusen och sätter sig sedan i en kort stunds lugn innan klockan klämtar, vi reser oss upp och prästen kommer in. Det är inte alltid här är någon präst och det är ofta någon från andra delar av världen. Jag blundar och koncentrerar mig så att jag förstår den brutna svenskan.
Vid kommunionen går jag fram med höger hand på vänster axel och får en välsignelse. Den här prästen gör ett korstecken på min panna, det känns bra.
Efter vespern är det kvällsvard. Jag sitter vid ett tyst bord. Två gäster sitter tillsammans och samtalar lågt. Jag visar mitt kort för en ny gäst, de andra har redan sett det. Det känns lite oartigt att vägra prata med folk, men är det tyst retreat jag håller, så är det. Jag har skrivit på kortet att jag håller tyst retreat och att jag har har fått en ansiktsbehandling med stick, så att de förstår varför jag ser lite konstig ut.

Innan completorium går jag ner i kapellet och tänder ett ljus för lilla mamma och ett för pappa. Jag ber om förlåtelse för att jag kände henne som en sådan börda på slutet. Jag ber att Gud ska ta henne till sig.