Tankar från magen

Jag är tillbaka
Bild: utsikten från mitt fönster mot nunnornas innergård
 
Kanske skulle den här bloggen avslutas. Det som hände mig på retreaten som jag lovat skriva om kändes alltför privat. Och, om jag ska vara ärlig, ganska skämmigt. Men några månader har gått och jag vill inte vara så feg. Därför publicerar jag nu dag för dag mina upplevelser under retreaten. Det jag inte vågade skriva är den sista dagen. Det skrev jag inte om i min dagbok. Det kommer jag att skriva om nu. I retrospektiv. Nå, så här började det.
Rögle klosters förklaring om retreat i sammandrag: Människans liv är en pendling mellan arbete och vila . Vilan i Guds ögon, är lika väsentlig som arbetet. Människan skall inte bara älska, ge sig själv. Hon måste också få bli älskad, bara få vara. Vi får vara det vi ytterst är avsedda, en inre helgedom, en trädgård, där Gud kan vandra. Har vi ibland tid att göra ingenting? Att vara stilla och låta Gud handla? Man behöver inte uppnå ett andligt "resultat". Det handlar inte om effektivitet, utan om fruktbarhet. En retreat jämförs ibland med att dra ut i "öknen". En tyst enslig plats. Öknen är den plats där Gud söker vinna ditt hjärta. När vi inte gör någonting själva, kan Guds Ord verka i oss.
Dag ett
Jag bokade den här retreaten innan lilla mamma dog, men lät bokningen vara kvar och den känns sannerligen viktig. Sedan veckoslutet då lilla mamma dog har stressen legat konstant hög och förkylningen vägrat att ge med sig. Nu får jag en möjlighet att varva ner och komma till ro.
Det känns fortfarande konstigt att lilla mamma är död. Varje gång jag slutar sent och lämnar jobbet, sätter på larmet och går till bilen, är jag nästan på väg att ringa henne. Det hade ju blivit rutin att alltid göra det då, och prata medan jag körde hem. Handsfree naturligtvis. Det är ju så när någon nära nyss gått bort, att den är oftare i ens tankar. I synnerhet lilla mammas röst minns jag, fraser som hon använde ofta, dyker upp i huvudet och jag kan höra henne inom mig.
Vi håller på med att tömma hennes hus och jag har lite dåligt samvete för att jag inte är där mera. Men hade jag inte varit här så hade jag varit på jobbet. Det är veckoslutet som är det skämmigaste, då kunde jag ju varit där om jag inte var här.
Hemma har jag och älskade maken röjt och målat om ett "skräprum" det ska nu inrymma en del möbler från mammas hus och bli ett trevligt arbetsrum.
 Innan dess har det varit ordnande av begravning och diverse byråkratiska turer. Det är en massa att fixa när någon dör. Nu ska jag försöka släppa alla tankar på allt som måste ordnas och vara här i Rögle i nästan sex dagar.
 Riktigt fiffig har jag varit också för när jag bokade retreaten passade jag på att boka Mia Ramsten på x-sensi för en rejäl stick-behandling i ansiktet också. Var där halvnio i morse och fick en massa stick och sprutor i ansiktet. Jag gör ju sådant emellanåt. Av erfarenhet vet jag att det blir rejält med blåmärken och då kändes det smart att göra det när jag ändå skulle vara ledig och inte direkt visa upp mig för allmänheten på jobbet. Nunnorna blev varnade i förväg. Jag vet inte vad de tycker om så tydlig fåfänga. Men jag är ju inte som de, jag är ganska värdslig och bryr mig mycket om hur jag ser ut. Det måste jag erkänna och stå för.
Som jag ser det är det inte någon motsättning mellan det och andlighet. De flesta håller antagligen inte med mig, men för mig är det sant.
Tyvärr hann jag inte till rosenkransen och sext. Sista biten var jag med på bara. Nu väntar jag tills det blir vesper. Jag har installerat mig på rummet, ätit min middag och ligger under en tung varm filt. Rummet är minimalt och har vacker utsikt över klostrets inbyggda gård. Solen strålar i höstkylan och jag ser trädens toppar, en blekblå himmel och baksidan av klostrets solpaneler som sticker upp över taket på nunnornas egen del av klostret. Några småfåglar hoppar i trädkronan strax utanför. Det är alldeles tyst.
Fast jag fick lite kortison av Mia känner jag mig en smula sömnig. Det gör ingenting. Under de här dagarna kan jag sova hur mycket jag vill. Det har jag tänkt mycket på sista veckorna. Att få sova på dagen, på natten, hur mycket som helst. Den enda "underhållning" jag har med mig är en ganska nyinköpt bibel. Den katolska katekesen har jag läst igenom nu och tanken är att det då är dags för Bibeln. Jag började från början för några dagar sedan och tänker läsa den rakt igenom.
Om knappt tre timmar är det vesper, jag kan läsa, sova och sticka på min tröja, för det tog jag med också, mitt sticke. Ännu har jag inte riktigt landat här, mina tankar flyger och flaxar fortfarande.
Efter tyst bön, vesper och completorium börjar jag finna lugnet. Att läsa Bibeln känns som lite fusk. Gamla testamentet är faktiskt riktigt underhållande, samlingen av berättelser är mycket snarlik en sagosamling, och sagor har jag aldrig upphört att uppskatta. Men jag vill läsa igenom hela från pärm till pärm, om det medför visst fusk så må det vara hänt. Berättelserna känner jag väl från barndomens kristendomslektioner, på min tid hade vi ju det. Men i bibelns egna formuleringar känner jag dem inte. Den här nyare översättningen har intressanta anmärkningar också.
Sedan förra retreaten har jag infört nästan daglig bönestund hemma morgon och kväll, har som sagt läst igenom katolska katekesen, läser mest teologisk litteratur och har påbörjat kursen i katolicism för ickekatoliker. Fast jag inte vet om jag riktigt passar in så dras jag till kristendomen och katolicismen. Svenska kyrkan har jag aldrig provat egentligen. Den katolska spiritualiteten, andligheten och mystiken är det som drar mig mot kristendomen. Liturgin, förståelsen av Guds närvaro i konsten, det medvetna sättet att använda den för att hjälpa oss att finna Gud .
Det är ju det jag alltid kämpar mest med. Att finna Gud. Att våga tro. Där hjälper mig också det katolska tänkandet där den fria viljan har större betydelse än i lutherdomen. Tron beror inte endast på Guds nåd, utan också på viljan. Det är en stor tröst för mig. Jag kan starta med viljan, att jag vill tro, och sedan vänta på nåden att få och våga tro.
Jag är så oerhört tacksam att det här stället finns, att fem kvinnor dedikerat sina liv åt detta som ger mig möjlighet att söka Gud här.
En jesuitmunk har skrivit om Ignatius och jesuitiska metoder att be. En är att använda sin fantasi och så livligt som möjligt föreställa sig att man till exempel sitter med Jesus, eller något helgon och samtalar. Jag ha provat att föreställa mig Jesus framför mig, men det fungerar inte riktigt, Maria däremot kan jag se för min inre syn. Hon står snett framför mig till höger och hon är mycket stor. Jag ser henne inte i naturlig storlek utan som en jätte, det var inte meningen utan det bara var så hon framstod. Inför henne är jag sålunda som ett litet barn, vilket är helt logiskt då hon är Modern, allas vår moder och Guds moder. Idag under vespern verkade det som om hon presenterade sin son för mig, han skymtade fram lite intill henne. Hon talar inte utan är bara en klok och förstående, kärleksfull närvaro. Ska jag någonsin finna Gud tror jag att det är genom henne. Gud som vi ofta kallar fader är lika mycket moder, och genom Maria kan jag lättare se Gud fader/moder/föräldern, ana Gud anden, och tro på Gud människan/sonen.
Att Gud också är människa innebär ju att Gud vet hur det är. Gud vet hur kroppens behov känns, hur mänskliga känslor känns. Gud har upplevt smärta, sorg och dödsångest. Det står inte om det, men Gud måste också ha upplevt glädje och njutning, skratt och fniss under sin tid på jorden. Att vara kristen innebär att veta att Gud verkligen förstår det mänskliga på djupet. På det viset är kristendomen mycket jordnära.
#1 - ajlimullersandvik.blogg.se

Det här är en sådan makalös läsning och jag är verkligen... tacksam över att du delar med dig!

Svar: Åh, tack! Jag har varit så vankelmodig. Nu är jag glad att jag bestämt mig för att publicera i alla fall. Så glad jag är att det ger någon annan något.
Tankar från magen