Varför ber vi?
Jag läser i en av alla de böcker som ledsagar mig på den här vägen mot kristendomen, "tidegärdens envist upprepande öppningar mot evigheten". Orden stannar i mig.
Ja, bönen är det, en öppning mot evigheten. I synnerhet i den tysta bönen tillsammans med andra. Därför dras jag till Rögle för att be med andra i gemenskap, mina torsdagar där är ovärderliga.
Förbön ger också den bedjande något, om inte en öppning mot himlen i abstrakt betydelse, så en öppning mot hjärtat, kärleken till nästan, den mera konkret kännbara himlen i vårt inre.
Bönen om förbön, "...moder bed för oss" , den är erkännandet av vår litenhet, att vi, som barn, ber mamma ta hand om den stora kommunikationen.
Men så hör jag vad som sägs om bönen på kursen. Har läst det också i katekesen. Den begärande bönen är också den helt okej. Verkligen? Jag ställer mig länge tveksam till det. Teodiceproblemet lurar just i den tanken.
Men jag har faktiskt testat.
Blev jag bönhörd?
Ja. Vad jag nu ska tro om det. Det blev jag.
Var det det naturliga i tillvaron? Eller spelade bönen in?
Vad ska jag tro?
0 kommentar(er)
