Bild: Från det tysta bordet där jag brukade äta såg man statyn av Dominicus, grundaren av orden Dominikanerna.
Sista dagen:
Det är nu mer än tre månader sedan jag avslutade retreaten. Den sista dagen skrev jag aldrig om och jag ska nu försöka minnas den.
Samtalet med Syster Celine visade sig vara viktigt.
Jag berättade för henne om min väg, om mina tvivel, om min skuld för att ha upplevt lilla mamma som en sådan börda.
Hon var uppmärksam, hon svarade på franskt maner med livliga gester och det typiska lyftandet av axlarna. Hon var, liksom Syster Katarina, öppen och generös med sig själv. Delade med sig av egna tvivel och egen tro.
Jag berättade om mina försök att be som Ignatius lärde, med fantasins hjälp föreställa sig någon av de heliga inför sig, och min vision av Maria som en rent fysiskt stor vuxen moder i förhållande till mig själv.
Något annat som jag pratade om var en upplevelse som jag haft flera gånger. Den har ett medicinskt namn, jag tror det kallas Sömnparalys.
Det verkar vara liknande för alla som upplever det. Med öppna ögon, i vaket tillstånd, är hjärnan fortfarande i drömtillstånd och det är skrämmande. Man kunde tro att det, liksom i drömmen, kan vara goda såväl som onda drömmar, men så är det inte. Det är något som vill en ont i rummet, och man är utlämnad till detta onda.
Det är en helt verklig upplevelse, som om det händer på riktigt, inte alls som när man drömmer och vet efteråt att det bara var en dröm.
Det har hänt mig flera gånger och jag blir rädd. Jag blir rädd på riktigt. Om jag inte trodde på det så borde jag ju inte bli så rädd. Sålunda tror jag, åtminstone i det ögonblicket, på det onda som en reel verklighet.
Det som händer är att jag vaknar, rummet är mörkt, framför mig ser jag mörkret samlar sig till ett tätare mörker, detta mörker har en vilja och en ondska, det vill förtära mig, det närmar sig, och som en svartare än svart filt, täcker det mig helt och hållet som en stor fysisk tyngd.
Jag kan inte bortförklara det som overkligt, det känns alltför verkligt. Annars skulle jag ju inte bli så rädd.
Nå. Eftersom jag tycks tro på det onda som en verklighet, borde jag inte då också kunna tro på det goda? Tydligen tror jag ju på Djävulen, varför då inte också på Gud. Det vore ju orimligt att det ena fanns men inte det andra.
Syster Celine tog detta mycket allvarligt. Inte alls som ett ganska vanligt förekommande hjärnfenomen. Hon uppmanade mig att vända mig till Maria för hjälp när det hände.
Efter samtalet var jag på något vis betydligt mera övertygad om Guds existens.
Nästa gång det var tyst bön, om det var inför den kvällens vesper eller följande morgons laudes, minns jag inte, försökte jag åter frammana Maria för min inre syn med fantasins hjälp.
Det som hände i mitt sinne blev för mig märkligt omskakande.
I stället för Maria, som jag försökte föreställa mig, kom en annan in i min fantasi. Det är genant! Känns urfånigt! Men!
Jag mötte Jesus.
Det känns pinsamt bortom alla ord. Var det något vi drev med när jag växte upp så var det de "hällörade" de "frälsta", oftast var de frireligiösa och ingen förståndig, förnuftig människa tog dem på allvar.
Men där var han. Han var dock inte riktigt som jag förutsatt. Inte milt leende med djupt allvar i ögonen.
Nej, det var en storskrattande översvallande Jesus. Med lyckliga skutt visade han mig att följa med.
Det var just det. Mycket tydligt visade han tre budskap.
Ett var: Följ mig!
Jag grubblar fortfarande över vad det egentligen kan innebära.
Nästa var svaret på den fråga hans uppenbarelse fick mig att ställa. Varför var han så glad? Kristendomen är ganska allvarlig, mycket handlar om lidandet, om korset, om att dö för våra synders skull.
Svaret var: Nej, nej. Inte alls! Jag är inte död. Det är det GLADA budskapet. Lidandet är en kort passage till det glada, till uppståndelsen, till livets seger, till glädjens lov, till kärleken och godheten, så:
Ett var: Detta är det glada budskapet
och
Ett: Jag dvs Jesus lever
Till sist tyckte jag mig "se" hur han visade alltet för mig. Och det var mycket vackert. Världen är skön och god. Som vi ber de sista orden i Fader vår: riket är ditt ....härligheten i evighet. Just det, härligheten!
Det skedde ju hela tiden i min fantasi, men det var ändå mycket övertygande.
När jag har försökt berätta det för älskade maken och några nära vänner kan jag inte hålla tårarna borta. Det känns så starkt.
Retreaten gjorde mig kristen.
Det är inte klokt och jag har många invändningar och tvivel. Men något hände.
0 kommentar(er)
